Det plingar i inlådan och jag läser meddelandet. En utmaning. Jag är antagen. Jag borde känna mig glad och stolt. Det gör jag också först, men sedan börjar något röra runt i mig. Vem blir inte utvald? Och vad är egentligen syftet bakom just den här utmaningen?

Det är något särskilt med oss kvinnor. Vi går så igång på olika utmaningar i sociala medier. Jag tänker på de där som går ut på att man ska posta ett bokomslag, en naturbild eller en vardagsbild sju dagar i rad. Gärna i svartvitt och utan kommentar. De är lite småtrevliga och tydliga i sitt uppsåt - ett tidsfördriv som kanske kan ge en bild av vem jag är och vilket liv jag lever. Eller - som det alltid är i sociala medier - vem jag vill vara och vilket liv jag väljer att visa upp.

Och så har vi alla hjärtan som ska läggas ut. Utan kommentar. Utan förklaring. Så att andra ska bli nyfikna och undra vad som är på gång. Men bara vi som är inbjudna vet. Det får oss att känna oss utvalda och lite speciella. Som att vi har vår egen klubb. De nobbar jag konsekvent, för det är en ganska vidrig känsla att inte bli inbjuden till den där klubben. Tänker vi någonsin på det? Förmodligen inte, inte förrän vi själva hör till dem som står bredvid och undrar vad allt handlar om och varför ingen bjudit in mig. Hjärtan som publiceras i någons statusrad på Facebook handlar om att stötta bröstcancerforskningen. Jag sätter istället in en slant på deras plusgiro.

Den senaste utmaningen som går runt vet jag egentligen inte riktigt varför den ens heter utmaning. Men hashtaggen är #challengeaccepted och så ska vi lägga ut en svartvit bild på oss själva och också lägga till hashtaggar som handlar om att vi kvinnor stöttar varandra. Tack ni som nominerat mig till denna utmaning. Tanken var god, det är jag helt övertygad om. Men nomineringar som kommer osynligt för andra börjar redan där andas mellanstadiets intrigskapande, hemlighetsviskande och svek. Och varför skulle jag egentligen lägga ut en svartvit bild på mig på ett inlägg som skulle syfta till att lyfta fram kvinnor. Och varför skulle jag lägga ut en svartvit bild på mig själv om utmaningen gick ut på att stärka varandra?

Svaret hittade jag snabbt. Utmaningen hade ändrat form och syfte utefter vägen. Precis som i viskleken.

Svartvita bilder på Instagram
Känner du till kvinnokonventionen? Den togs fram 1979 eftersom FN insåg att de mänskliga rättigheterna faktiskt inte betonade kvinnors rättigheter i tillräckligt stor utsträckning.  Konventionen går ut på att eliminera alla former av diskriminering av kvinnor. Alla stater som antagit konventinoen ska garantera att kvinnor och män har samma rättigheter. Cirka 60 länder har reserverat sig mot hela eller delar av konventionen när det gäller rätten att bestämma över sin kropp, reproduktiv häsla, barnafödande, preventivmedel och sexualitet. Samt avskaffandet av diskriminering inom äktenskap och familjelivet. Fem stater har valt att inte signera den över huvud taget (Somalia, Sudan, Sydsudan, Iran och Tonga). Två stater har signerat den, men inte ratificerat den - det vill säga juridiskt bundit sig till att följa den: Palau och USA. Ja, ni vet, det där landet som så ofta pratar om frihet...

Sedan, 2011, tog EU fram det som idag kallas Istanbulkonventionen, som handlar om att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor och våld i hemmet. Sverige ratificerade den 2014. Heja!

Men nu börjar en del EU-länder att dra sig bort ifrån den. I vårt grannland Polen, till exempel, har regeringen sagt att det där är en sak som ska hanteras inom familjen och kyrkan. Jag mår illa bara vid tanken.

I Turkiet tröttnade kvinnor på att se svartvita foton av kvinnor som blivit dödade. Förra året dödades 474 kvinnor där och hittills i år 146. Och Turkiet rör sig också bort från Istanbulkonventionen. Så nu har turkiska kvinnor startat den svartvita fotoutmaningen för att uppmärksamma detta.

Den ursprungliga svartvita utmaningen har alltså tagit två vägar. Den som fortfarande vill uppmärksamma mäns våld mot kvinnor och den som vill lyfta kvinnor i allmänhet.

Kraften i att inte vara ensam
Jag väljer att inte posta något svartvitt foto på mig själv, eftersom jag får lite dålig smak i munen av nomineringsförfarandet. Däremot postade jag ett i färg på mig tillsammans med ett litet urval av alla de fantastiska kvinnor jag har omkring mig i min vardag. Kvinnor som utan att tveka finns där för mig, hur illa jag än mår, hur lite kraft jag än har att bry mig om andra, hur fantastisk och självgod jag än är. De står kvar.  De lyssnar, de talar, de frågar och finns till. Det är inte alltid lätt, men det görs ändå.

Och jag tror så mycket på kraften i att inte vara ensam. Kraften i att kunna sträcka ut en hand för att bli hjälpt eller för att hjälpa.  Kraften i att våga knacka på hos den som inte har det bra. Kraften i att släppa in andra när man mår dåligt. Och för den som vill ha makt är det viktigt att göra sin partner avskuren från andra människor och därmed från den kraften. Jag har varit den avskurna. Jag vet hur det känns. Med det nätverk jag har idag betvivlar jag att det skulle vara möjligt igen.

Så vari ligger utmaningen för mig som inte tycker det räcker med att posta ett svartvitt foto? Jo i att ständigt fortsätta arbeta för att kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att forma sitt eget liv. Min väg går genom kommunikationen, eftersom jag är övertygad om att så mycket av våld mot kvinnor skulle gå att förebyggas om vi alla hade bättre tillgång eller åtminstone ville ha bättre tillgång till kommunikativa redskap.

Kommunikativ förmåga är inget som vi bara föds med. Det är något vi tränar oss till, något som alla kan bli bättre på, för jag har verkligen inte hittat någon forskning som talar för att kvinnor har en gen som män saknar. Ändå hör jag alldeles för ofta ursäkter från män, och också för män, som "inte kan" kommunicera. Sällan hör jag detsamma om kvinnor. Till stor del tror jag verkligen att det handlar om att vilja. Vilja utvecklas, vilja våga utvecklas.

Vilja våga bli någon som kan lyssna, återkoppla, bekräfta, berätta, fråga, förklara... Vilja våga ta hjälp för att bli bättre på det.