Dag 143
Den där sköna känslan när allt ordnar sig och det faller på plats. Den känslan gillar jag.
Valpen hemma närmar sig tonåren med stormsteg. Mestadels är han en fantastisk jycke och stundvis en mer krävande byracka. Vilket humör han än är på, så är han numer en självklar medlem i familjen. Jag hade ju en vision när jag och dottern bestämde oss för att skaffa hund: det skulle vara en hund som kunde vara med överallt, oavsett om det var på jobbet, semestern, i kajaken, bilen och så vidare.

Det var därför det fick bli Ernst, en liten herre i alldeles lagom storlek, som accepterar många mattar och har lätt för att lära. Han ligger nöjd vid mina fötter när jag jobbar på kontoret - eller på skrivbordet faktiskt! Och det är på kontoret eller hemifrån som jag har jobbat den mesta tiden sedan han kom till oss för tre månader sedan. De gånger jag har varit på resande fot har det gått att lösa med hjälp av vänner och kolleger.

Inför helgens föreläsningsuppdrag såg planen likadan ut. En kollega och ägare till en av Ernsts lekkamrater hade erbjudit sig att förbarma sig över honom. Men lekkamraten ligger några steg före i sin utveckling och är dessutom av honkön, så planen gick om intet. Grabben börjar bli stor, men inte stor nog att bli pappa.

När uppritade planer går om intet blir det rena flipperspelet i mitt huvud. Hjärnan söker febrilt i kartoteket efter möjliga lösningar, skrotar det ena dummare förslaget efter det andra, testar nya varianter, gör bedömningar och sorterar ut några mer eller mindre vettiga lösningar som jag ska testa. Men i blippandet och surrandet av alla flippriga tankar är det svårt att tänka klart. Till slut trillar allt på plats ändå: det är klart att Ernst ska med!

Jag tittar i programmet och där finns gott om plats för egna promenader och reflektion, som det står. Ringer till hotellet som med glädje reserverar ett hundrum åt mig.  Allt fixat och klart, med andra ord. Torrfoder packas ner med middagsklänning, sovfilten med promenadkängorna. Ibland är det svårt att se skogen för alla trän. Jag behöver inte leta efter hjälp och får dessutom sällskap.

Ernst, nu börjar vårt föreläsningsliv. 🙂