Nytt dåd. Den här gången i London. Ändå är det gallupundersökningen om att SD nu är Sveriges näst största parti som tar hårdast på mig. För att det är närmast, kanske. Jag känner den där isklumpen i magen. Ibland är det svårt att tro på det goda och det ljusa. Men jag vill inte, jag bara vägrar ge efter för rädslan och hatet.
Därför bestämmer jag mig för att utnyttja årstidens ljus. Byter snabbt om efter jobbet, kopplar hunden och kliver rakt ut i skogen, som börjar där min tomt slutar. Det luktar mylla och nyss nertaget timmer. Jag drar djupa andetag som när lustgasen sträcktes fram mot mig när jag låg i förlossningssalen. Det klafsar under fötterna och jag lämnar stigarna för att komma närmare det orörda.

Sakta känner jag hur axlarna ramlar ner på plats igen och trycket över pannan lättar. Bland några nerfallna trädstammar ser jag en skylt jag missat förut. Den hör till den torpinventering som gjorts här. Där det en gång låg torp står idag en vit skylt med blå text. Flera torp revs för att ge plats åt skogsodling på 1930-talet, andra torp flyttades. Här låg tydligen Nordtorp, enligt skylten. Mitt hus är ett av de flyttade och har en skylt efter sig på ett annat ställe.

Det här att gå i marker som bär så tydliga spår av tidigare generationer, det jordar mig. Ändå är det inte mina förfäder som brukade jorden här, men det spelar ingen roll. För deras jord är idag min tillflyktsort. Det de en gång skapade och kanske fick överge, gav plats åt något som då var viktigt för framtiden. Inser att "då" var på 1930-talet, när det blåste kalla vindar i Europa. När en galen skrikande österrikare tog makten genom att ge det tyska folket löften om arbete, god ekonomi och en frisk framtid.

Vad tänkte småbrukarna här då? Trodde de att det var något som bara rörde dem därnere på kontinenten? Förstod de ens?

Idag sprids både rädsla och propaganda så mycket fortare och de som var med då på 1930-talet och aldrig trodde att det skulle kunna hända igen, ser hur det händer igen, medan andra över huvud taget inte kan se likheten utan tror att det är någon ny sorts frälsning som kommit för att stanna. Men det är ytterst sällan som nya frälsningar kommer. Det som sker idag är bara upprepningar av sådant som redan skett.

Jag kliver i blöta mossan över nedfallna grenar och leriga skogsvägar, passerar skyltar över nerrivna torp och tänker, att på något vis överlevde de då. Inte alla, men de flesta. Någonstans spirar ändå ett hopp och ett ljus. För om rädslan och propagandan sprids fortare idag, så gör motkrafterna - klokskapen och tilliten - det också.

Tranorna trumpetar, ljuset håller sig fast på himlen och jag tänker, att den här tiden ändå bär på mest gott. Det måste den göra.

Detta är inlägg 22 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017