Framför mig har jag en rad av lite spända axlar. Musikskolans pianoelever har uppspelning för sina anhöriga och jag vet precis hur de känner sig.
Jag kastas bakåt som av en våg av minnen när jag sitter och väntar på att uppspelningen ska börja. Först den där olidliga väntan, då jag spänt satt på första raden i aulan och följde med fingret i programmet för att veta när det var min tur. Och sedan, när det var dags, hur blodet sjönk ner i skorna på mig och det bara susade i öronen. Jag fick tunnelseende, handsvett och knäna skakade när jag gick fram till pianostolen.

Sedan rev jag av stycket så fort jag kunde och förhoppningsvis utan allt för många fel. Vågade knappt titta upp efteråt, snabb knixning som tack för de artiga applåderna och sedan, så fort jag bara kunde, tillbaka ner i stolen. Där jag varje gång undrade varför det blev som det blev. Jag hade ju inte tänkt bli nervös. Jag hade snarare sett framför mig hur mina händer skulle överraska även mig, när de lätt dansade över tangenterna.

Idag är jag ute och föreläser om hur vi kan använda vår kropp till att göra vår hjärna modigare, och bättre klara av sådana här utsatta situationer. Det är lite som att ge den tolvåriga nervösa jag en revansch och klapp på axeln. Och det känns riktigt bra när jag får höra hur mina tips faktiskt hjälpt någon.

En av de ryggar som sitter framför mig nu och väntar på sin tur är Violens. Men hennes axlar är inte spända. Hon har nämligen inte förstått det här med att vara nervös. Den genen missade henne, fullständigt. Så har det alltid varit. Hon går lugnt fram till pianot, ställer upp sina noter. Spelar, halkar till någon enstaka gång och fortsätter bara lugnt att spela. Samlar ihop noterna, ler, tackar och går och sätter sig.

Hon har verkligen inte förstått någonting... <3

Detta är inlägg 29 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017