Nr 120
Apropå romantik (se gårdagens blogginlägg). Idag har maken och jag firat tolvårig bröllopsdag. Fast det har kanske inte så mycket med romantik att göra. Låter det trist? Förlåt, det är inte meningen. Det jag menar är bara, att den där bilden av att man ska hitta någon som är svaret på alla önskningar och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar. Det är en tuff bild att leva upp till och även om man vet att det inte är rimligt att det kommer att vara så, så kan besvikelsen ändå slå rot i en.
För en tid sedan träffade jag prästen som vigde oss. Hon sa: "Har ni det drägligt? Jo, för det går upp och ner i ett förhållande, men har man det drägligt, då är det bra."
Det tyckte jag om. Livet behöver inte vara rosenrött hela tiden, det räcker alldeles utmärkt med att det är okej. Att det är drägligt. Maken och jag har det drägligt och för det mesta mer därtill. Bästa sättet att fortsätta ha det så, är nog att inte ta varandra för givna, utan hela tiden inse att en relation behöver bearbetas. Ständigt! Och så lite romantik emellanåt, förstås.
En gång suckade jag väl lite över min man till en väninna, som blixtsnabbt replikerade:
- Hur kul är du själv, då?
Touché!
Jag är glad och stolt över att vi firar tolv år tillsammans. Det har vi oss själva att tacka för! 🙂
Då...
...och nu.