I'm better when I'm dancing

Dag 11
20 minuter. Mer klarade jag inte av idag. Nåja, jag försökte i alla fall. Men datorn, som numer är den enda "TV" jag har, får återgå till att vara just en dator. I 20 minuter försökte jag se på Let´s dance. Jag älskar dans, verkligen älskar dans, men jag klarar bara inte av de här tv-koncepten längre.

I stället låter jag musikanläggningen och mig själv jobba. Varvar skrivandet med dansen. Meghan Trainor sjunger "Like I'm gonna lose you". Jag ser på spellistan att det snart är dags för en av mina favoriter, den där med höftgungarrytmerna; "I'm better when I'm dancing". Let's dance, släng dig i väggen. Hemma i stugan råder äkta dansglädje utan klackar, men i sköna raggsockar som glider fram över trägolvet, utan tjusig blåsa, men i skönaste gråtröjan, som det finns utrymme att andas i.Katten tycker jag duger fint i alla fall.

Så avslutar jag dagen som den började. Då skratten rullade från tårna och ända upp i de svettiga hårrötterna. I hörnen stod diskokulorna och snurrade och skapade färgmönster i taket i takt med musiken. Mitt i allt detta en kvinna med det bredaste leendet och tusen glimtar i ögonen. Under hennes burr sitter två små horn, det är jag alldeles säker på. Men det är bra horn, de får mig och de andra kvinnorna att prestera mer än vi tror att vi klarar.

Platsen: "mitt" gym, ett nystartat litet gym öppet för ladies only. Här hängs slöjorna av i omklädningsrummet, och alla kan göra plankor och vicka på höfterna utan att bli studerade på "det" sättet. Men kärlek finns det här och tonen är inte rå, men alltid hjärtlig. Den stämningen sitter kvar i kroppen och själen hela dagen. 'Cause I'm better when I'm dancing.

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100