Jag är kanske ett barn av min tid? Hursomhelst har det tagit tid att frigöra mig från de trygga institutionerna som jag växte upp med.
Det är först nu jag ser mönstret.

Det började med Vattenfall. Det var ändå tämligen odramatiskt. Det fanns en mer lokal aktör, så att säga, så det valet kändes lätt. Därefter var det Telias tur. Vi var nog nästan sist i Sverige - nåja - med att våga pröva en ny operatör. I går deklarerade jag ju här på bloggen att jag tänker byta matbutik och jag kan meddela att jag även i tankarna börjat bearbeta bensinbolaget och banken.

Men varför ska jag byta då? Jomen, det är ju precis som med matbutiken. Jag har känt en så otrolig lojalitet med ICA, och jag tror egentligen att det beror på att när jag var liten handlade vi inte på Konsum utan på Olles livs i Skoftebyn, som sedan blev Stens Allköp. Det kanske helt enkelt berodde på att Olles låg något närmare än Konsumbutiken, men allteftersom jag blev äldre, så tog jag det också som ett val av en person i stället för något stort och opersonligt.

Men det är ju det som inte stämmer längre. ICA är ju inte något litet och personligt. Även om det finns en lokal handlare, så är det ju de facto så att ICA är en gigantisk kedja idag och som dessutom har större vinstmarginaler på sina varor än de flesta andra matbutiker har. Kanske t o m de största? De högsta cheferna i min bank, Nordea, lär vara de som tar ut de största bonusarna. Bensinbolaget kommer jag faktiskt inte ihåg varför jag skulle lämna, så de får vara kvar ett tag till. 😉

Jag kan längta tillbaka till den där tiden då det bara fanns ett alternativ. Det var ju så enkelt! Och inte behövde jag ta ansvar för mina val, heller. Mycket var statligt, t o m skolan, och var inte den bra kunde man ju skylla på regeringen.

Nu har de nya vindarna nått även mig och jag inser att jag inte behöver känna lojalitet med stora koncerner. Det känns lite vingligt, men jag ska väl vänja mig jag med.