Även i den lilla staden finns ett kulturutbud större än jag hinner nyttja. Men idag blev det av.
Tioåringen och jag åkte in till Domkyrkan för att lyssna på Stina Ekblad som reciterade Edith Södergrans dikter och Göteborg Wind Orchestra som spelade ett av mina absoluta favoritstycken Faurés Pavane Op.50.

Får jag välja själv tar jag till mig sådana här kvällar uppkrupen i en kyrkobänk, med raggsockar och goetröja. Helst liggande raklång på bänken. Det är ju dessvärre inte ofta det blir på det sättet, men det går att njuta även i mer uppsträckt format.

Den här kvällen förde mig tillbaka till sent 1970-tal, när jag hittade till poesin. Vägen dit gick genom en diktsamling och en LP. Diktsamlingen heter Så länge du har lust och under min namnteckning inne i boken står datumet 1978.11.14, vilket borde betyda att jag fick den i present när jag fyllde 16. Samtidigt var Lena Nyman och Rune Andersson i ropet och bland annat gjort LP:n Var mig nära, där de ackompanjerades av Bernt Egerbladh.

Den gemensamma nämnaren mellan dessa två är just Edith Södergran, eftersom dikten Dagen svalnar... finns med både i boken och på skivan. När Stina Ekbladh denna kväll i Skara reciterar Dagen svalnar... är det Lena Nymans röst jag hör....
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.

Tyvärr finns inte skivan på Spotify, men i SVT:s arkiv hittar jag denna pärla med just dessa tre duktiga musiker i ett program med kärleksvisor.  I nitton dagar till går den att se via den här länken.

Den världen ramlade jag ner i, mitt i konserten där i Skara domkyrka. Vid ett bord lite längre bort satt tioåringen och tog till sig konserten på sitt sätt, ritade och höll på med sin iPod. Jag var glad över att hon var med över huvud taget.

När konserten var slut fick jag det här papperet av henne:

"Måndagskväll i Skara komun
Jag sitter här vid borded och hör på musik i Skara domkyrka. Det är vackert men hökt så det vibrerar i trumhinan. Jag kollar upp i taket och ser fina målnighar på fönsterna. En finsvensk talar hökt och fint. Det ekar i tak och väggar. En man med skeg spelar piano hökt och vackert nu börga saxofonen och flöjten också att spela det låter fint. Jag blundar och tänker på vilken sorts musik jag igentligen hör. Det är svårt men någn hög och avslapnande. Nu talar hon igen. Nu börgar orgeln att spela. Hon talar och pianot spelar."

Om det var Peter Hansens nygjorda musik, Fauré, Mozart eller Ravel hon hörde när hon skrev, spelar inte någon roll. Jag vet i alla fall, att även om hon sitter med en iPod eller annan maskin framför sig, betyder det definitivt inte att hon är avskärmad från det som händer runt omkring henne.

Jag har en känsla av att det inte är sista gången hon följer med mig på konsert. Nu är det hennes tur att göra nya upptäckter i kulturens värld.