Ja, idag fick jag verkligen krypa till korset. För ett år sedan bloggade jag om att våga vägra Klassfotboll. Violens klass med 15 elever har till exempel bara fyra tjejer och ett lag består av sju deltagare varav tre måste vara tjejer. Saknas en tjej får man också plocka bort en kille enligt något underligt regelverk. Och nej, det finns ingen paragraf om att det även måste vara minst tre killar och jag lovar det finns väldigt många tjejer som är lika bra och bättre än många killar.

Men det här har ju i alla fall lett till att tjejerna i vår klass stått under press. Har de inte ställt har det inte kunnat bli någon match och ingen av de här tjejerna spelar fotboll annars. På senare år har vi dock kunnat låna in tjejer från årskullen under, för att ha avbytare.

Hursomhelst detta ledde till att jag tog upp frågan på föräldramötet, om vi inte skulle kunna hoppa över medverkan i klassfotbollen, eftersom det sätter den här pressen och dessutom inte är en gemensam klassgrej eftersom vi har elever som, av olika skäl, inte kan vara med och spela. Så blev det. Vi skulle göra något annat tillsammans istället.

Så kom mars och anmälan till klassfotbollen närmade sig.
- Va?! Ska vi inte vara med? Varför inte det? undrade Violen.
- För att du och fler med dig aldrig har velat vara med egentligen.
- Men jag vill!

En snabb koll bland föräldrarna och okej, vi kör då. Så i dag var det dags igen.

Redan i första matchen insåg vi att något var helt annorlunda än tidigare år. Inte bara det att de vann, men alla i laget medverkade, fick passningar och de deltog med entusiasm, energi och empati. Samma sak i nästa match, nästa och nästa! Vad sjutton!?

Vad hade hänt? Vi föräldrar spekulerade i att det förmodligen beror på att de egentligen inte skulle fått spela, men teamade ihop sig redan från början för att få vara med. Men dessutom och kanske framför allt för att de har en lärare som  jobbar fantastiskt med hela klassen för att få dem att samarbeta och bli mer harmonisk.

Och hur gick det till slut, då? Jomen, fatta; de tog hem hela rasket! Blev bäst av alla deltagande lag i årskurs fyra i Skara. Jösses, vilken glädje! Dessutom var det den första vandringspokal som deras skola vunnit, någonsin. 🙂 En fantastisk seger att ta med sig till klassen och de fyra kamrater som inte var med, men som i högsta grad bidragit till segern.

Det finns fortfarande mycket att säga om arrangemanget klassfotbollen, men helt klart är att det här laget fick en fantastisk boost av den här dagen.

- Blev du sugen på att fortsätta spela fotboll nu, frågar jag Violen när vi kommit hem, duschat och sitter och äter hämtmat från thairestaurangen.

Hon tittar nästan frågande på mig och svarar klentroget:
- Nä...?

  67 av 100