Dag 63

Nu måste jag ändå tillåta mig att stanna upp lite. Vila, känna in och faktiskt förstå.
Jag har ju skrivit om det förut, men en liten sammanfattning: i januari bjöd kollega o väninna T in mig till Facebookgruppen 100 pass innan midsommar 2016. Jo, jag vet att det egentligen heter före midsommar och inte innan, men nu hette gruppen så och en lätt grammatisk miss stoppade mig minsann inte.

Träningen hade jag kommit igång med redan. Körde ju två pass i veckan på gymmet och var störtstolt över det efter en tids dvala. Fortsatte i samma sköna takt ganska länge, tills... Ja, vad var det som hände egentligen?

Jomen, allt hänger förstås ihop. Sedan i höstas lever jag varannan-vecka-liv. Varannan vecka är Violen hos mig, varannan vecka kan jag för första gången på tolv år arbeta tills jag inte orkar mer och inte abrupt behöva sluta för att jag ska hämta, skjutsa - ja, ni vet. (Vi bor på vischan och då finns det inte så många alternativ.) Samma vecka kan jag träna precis hur mycket som helst. När Violen är hos mig stökar jag undan träningen på luncherna eller helgmorgonen innan hon har vaknat, för det nya livet när jag inte har tillgång till henne jämt gör att barnveckorna är oerhört härligt värdefulla.

Varannan vecka kan jag vara tränande löneslav, nattchattande singelkvinna och social diskotant. Varannan vecka är jag kortspelande, middagslagande, soffmysande, diskuterande, fascinerad mamma till en tolvåring. Jag älskar min unge och jag älskar mitt liv. Och de där veckorna när jag måste vara utan henne, då har jag insett att det finns ett fantastiskt socialt liv på gymmet. Så mycket sköna kvinnor jag har träffat där och så megakul vi har när vi steppar, kör maskiner och vrider och böjer våra kroppar i nya omöjliga ställningar i den nya träningsformen 3D.

Helt plötsligt var mina två pass i veckan snarare fem pass. Inte för att jag var stressad över att inte nå ett mål, utan för att det äntligen var så kul att träna - dessutom i grupp! Jag som under år helst joggat en mil i ensamhet, satt mig på cykeln och susat iväg med en bra pod i öronen eller crawlat 1500 meter i bassängen omgiven av det helande ljudet av vatten.

Tack alla kvinnor som tillåter mig att ta plats med stön, garv och pust på våra pass! Tack ni som hejat på mig och uppmärksammat att min kroppshydda sakta men säkert börjar få nya former! Idag njuter jag av att ha gått i mål, sju veckor tidigare än behövligt.

I morgon börjar resan mot nästa mål: ytterligare 25 före midsommar. 🙂

Jag och min sparringpartner Therese. Eller ska jag säga sparrispartner efter dagens grattisbukett från henne?

Gurka, purjo och sparris från Hjo i  vacker bukett! 😀

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100