Ibland får man stanna upp och tänka efter lite. Hur fort kan det gå, egentligen?

Ja, då tänker jag inte i så där stora allmänna drag, som man ofta talar. Som hur fort tiden går, "uj, vad barnen växer, tänk, det var ju bara igår hon föddes och snart är det konfirmation". Nej, idag är jag mer inne på detaljnivå.

Vi håller som sagt på att flyttar runt lite i hemmet och då är det lätt att hitta nya behov. Av en sekretär, till exempel.
Den perfekta visade sig finnas på Ikea, men lite för dyr. 1700 kr. Nää... det hade vi ingen lust att betala. (Och ja, jag inser att det egentligen inte är mycket pengar för en möbel över huvud taget, om de som har gjort den någonstans i världen, ska få hyggliga löner och företaget dessutom ska kunna anlita åkerier som har personal med goda anställningsvillkor...)

Så jag tittade in på Blocket. Hittade ingen i Skaraborg, men utökade sökandet till angränsande län och hittade en helt okej sekretär i Göteborg. För 400 kr. Begagnat och återvunnet känns bra, så jag mailade annonsören för att höra om den fortfarande var till salu. Det gick två dagar. Inget svar. Då gick jag in på Blocket igen. Och se! En timma tidigare hade en kvinna lagt ut en annons i Jönköping på precis en sådan sekretär som vi ville ha, från Ikea. För 350kr.

Nu är den vår, ska hämtas i morgon bitti.

Det är då jag tänker tanken: Hur fort kan det gå, egentligen?

Jamen, hade det här varit för några år sedan, eller i alla fall 10-15 år sedan, så hade jag ju ägnat en halv dag bara åt att leta efter Ikeakatalogen. Efter lite tänkande hade jag sedan kanske bestämt mig för att titta i tidningen efter en annons. Inte hittat någon i lokaltidningen. Nästa dag gått till biblioteket för att kolla in Göteborgs-Posten, Jönköpings-Posten, Örebro-kuriren och TT/Ela. Hittat en annons, skrivit av telefonnummer och kommit hem på kvällen och ringt upp annonsören.

Och så vidare.

Att vänta i två dagar då var ingenting. Och idag kan det göra mig snudd på skogstokig! "Vad är det med människan? Varför svarar hon inte? Vill hon inte sälja?"

Jag måste erkänna att när jag ringde sekretärägaren inför morgondagens avhämtning var jag snubblande nära att fråga om jag kunde betala via Swish. Men jag besinnade mig och insåg att jag nog kan göra en avstickare på några hundra meter i Skövde och leta upp en hederlig bankomat. Jag har ju, trots allt, påsklov...