Dag 94

Minnet är verkligen en opålitlig kamrat. Jag kan se en film och inse när det är tio minuter är kvar, att jo-o, jag har sett den förut. Det är så dags då...
Jag brukar tänka, att det är tur att jag fortfarande har kontakt med många av mina barndoms- och ungdomskamrater. Vi kommer ofta ihåg helt olika saker. Inte så att vi har olika bilder av det som hände, utan vi kommer helt enkelt ihåg olika saker. Minnen som är kristallklara för mig, existerar inte i en väninnas minnesbank, men kan finnas med som något diffust minne för en tredje.

De kvällar vi träffas är fyllda med:
"...som när vi var ute på bilsemester och det kom rullandes ett bilhjul förbi oss"
"Va?! Näää... skojar du? Det kommer inte jag ihåg. Var det samma resa som vi gasade förbi den där bilen med släpkärra, som visade sig vara en polisbil.
"Hahaha, vad kul! Ingen aning. Gjorde vi det?"

Vi brukar skämta om det och säga att så länge vi fortsätter att umgås, så är det lugnt. För tillsammans kan vi nog skapa en rätt bra bild om vad vi har varit med om.

Men insikten om att jag kommer ihåg saker så klart, som andra inte minns, för ju också med sig den smått plågsamma slutsatsen att det samma med största sannolikhet gäller åt andra hållet också; att andra minns saker som är fullständigt utraderade ur min minnesbank. Det kan leda till ganska pinsamma situationer om jag möter någon som med glädje minns de fantastiska dagar vi hade tillsammans, medan jag möjligen kan minnas att vi väl hade en kväll tillsammans, som dessutom bara var sådär. Och jo, det har faktiskt hänt, får jag erkänna, att jag råkat på en sådan bekantskap där vi hade helt olika bilder av vår gemensamma historia. Vems minne är det rätta? Och spelar det någon roll? Jag höll i alla fall masken och räddade situationen genom att låta den andra prata på så mycket som möjligt, medan jag småskrattade och sa: "ja, tänk va, det var tider, det". Jamen, bara för att jag inte kommer ihåg, så behöver jag ju inte förstöra den andras minnen av sina minne...

Fast en gång skulle jag verkligen inte ha spelat med. Det var hemma i min barndomstad, på järnvägsstationen. Det kom fram en lång, smal man med ett litet barn på axlarna.
"Hej! Känner du igen mig? Conny!"
Damerna på hjärnkontoret slog febrilt i kartoteken, men inte sjutton hittade de någon Conny. Jo, den där elaka grabben som kastade snöbollar med grus i, på lågstadiet. Men han var det inte.
"Heeee-eej! Jomen, det är klart jag gör!"
Därmed hade jag kapslat in lögnen, låst in mig själv i ett hörn och kastat bort nyckeln. För efter ett tag, medan vi fortfarande pratade, insåg jag ju att det var Robban. Robban som gått i min klass i nio år, som hade varit kraftigt överviktig när jag såg honom senast och nu...

Hade det varit idag så tror jag faktiskt att jag hade kunnat bjuda på det, och erkännande skratta: "Din jäkel, du lurade mig helt! Vad du har förändrats, Robban!"
Eller också hade jag inte det, med tanke på hur jag nyligen hanterade det där mötet där den andra personen mindes våra fantastiska dagar tillsammans...

Varför är det så svårt att erkänna att man inte kommer ihåg? Det är ju inte som att man glömmer med flit? Eller är det så vi tänker att de viktiga sakerna kommer vi ihåg, och att vi har glömt blir ett bevis på att vi inte tyckte det var viktigt nog att minnas?

Det gäller väl att ständigt fylla på med nya minnen, tänker jag, så att det finns några färska som kan fylla ut de luckor som tenderar att bli fler. I kväll har jag till exempel haft en strålande trevlig kväll med god mat och nya bekantskaper. Och jag tänker, att så mycket som jag skrattade i kväll - det kan jag omöjligt glömma.

Aldrig i livet!

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången.