Kontakt
9 november 2016

Ger inte efter för rädslan

Dag 142

Nää. Så banne mig att jag tänker ge efter för den här tryckande, förlamande rädslan som bultar i mig. Det finns något som är mycket starkare: kärlek och hopp.
Idag vaknade jag och plockade genast upp telefonen för att uppdatera mig på valet i USA. Nöp mig i armen. Det är inte möjligt att jag faktiskt är vaken?! Men jodå, amerikanarna gav efter för sin vanmakt, sin rädsla, sin ilska - och gav makten över ett av världens mäktigaste länder till en man som talar om att de har helt rätt, de som är rädda och arga. Det händer ju här också, även om Jimmie Åkesson inte är utåtagerande på samma sätt som Donald Duc..., förlåt Trump. Jimmie överlåter det till sina kamrater som också sitter i riksdagen...

För mig är det fullkomligt obegripligt att man kan välja att gå den vägen. Det innebär att jag inte är så empatisk, som jag trott. För empati är att förstå och sätta sig in i andra människors känslor, även om jag inte håller med. Men det går inte. Jag kan inte. Jag kan inte på något vis, förstå att man väljer någon som står för att bygga murar, stänga gränser, sluta samarbeta, inte litar på andra, inte respekterar kvinnor, handikappade eller personer med annan hudfärg. Oavsett vad den personen heter eller vilket land hen är verksam i.

Men visst, ibland känner jag också att jag bara vill hem och stänga dörren om mig. Bära in massa ved, fylla kylskåpet med mat och inte behöva lämna mitt hem på flera månader i någon slags förhoppning om att världen där utanför ska rätta till sig av sig själv. Men så funkar det ju inte. Det är ju tvärtom så att jag visst kan åka hem och fylla kylskåpet med mat, men i så fall för att kunna ta emot så många fler hemma. För om vi är många som träffas, diskuterar, vill något och jobbar för det, så kan vi förändra världen.

På morgonen får jag ett sms från vännen L som säger att jag har gjort bra val i livet. Jag blir glad över att hon ser det, för så känner jag också. Och jag är glad över att jag är medveten om de val jag gjort. Det är ingenting i livet som "bara blir", det är vårt förhållningssätt till det som sker som avgör.

Så. En stor del av mig känner sorg över det val som amerikanerna gjorde i natt. En annan del känner att det kanske var det här vi behövde för att inse att USA inte är ett föregångsland längre. Vi har sedan andra världskriget höjt USA och inte minst deras kultur till skyarna, men nu kanske vi faktiskt kan inse att det är dags att vrida huvudet åt lite olika håll i världen för att lära oss något.  Makt och pengar må vara eftersträvansvärt för många, men inte det som vinner i långa loppet.

Jag är helt övertygad om att jämställdhet, öppenhet och respekt är ord som kännetecknar det samhälle som kommer att lyckas bäst. Och vet ni, hittills har mina val i livet varit väldigt bra och jag tänker fortsätta med det. Så jag väljer att inte ge efter för hopplöshet och vanmakt, utan istället sprida glädje, kärlek, puffa på, heja på, rösta på de människor som jag anser för oss framåt och uppåt och uppmuntra de unga omkring mig att fortsätta utbilda sig, engagera sig och göra skillnad.

When they go low, we go high.

 

Copyright © 2022 Ärligt Talat. All rights reserved. Hemsidan skapad av AlizonWeb AB.
cross