Leksandsbandet ger extra tur
Dag 15
Det var en självklarhet att heja på Leksand i hockey redan som liten. Farmor bodde där, far är uppvuxen där, mor och far bodde där i många år och mina bröder är födda där. Vet inte riktigt hur de tänkte när de flyttade ner till Oskarshamn, så att jag fick bli den enda smålänningen i familjen. Jag tröstar mig med att det förmodligen har härdat mig och idag tror jag nästan att jag är den mest övertygade leksingen av oss alla. 🙂
Varje sommar tillbringades i stugan i Olars-Myra, nedanför Käringberget. Jag vet inte hur många gånger jag har traskat genom skogen för att komma till Orsandbaden och Siljan, hur många äppelmunkar från Siljans konditori jag mumsat i mig (helst utan att slicka sig om läpparna) och tult med messmör som ätits sena sommarkvällar till den varma chokladen. Tillräckligt många gånger för att kunna få kalla mig leksing i alla fall, tycker jag.
Från en riktig spana-på-hockeykillar-sommar hos farmor, här tillsammans med ännu yngre tremänningar.
När jag kom upp i "intresserad-av-grabbar-åldern" var det naturligtvis extra häftigt att se hockeyspelarna åka runt i sina ljusblå bilar: Hans Jax, Mats Åhlberg, Dan Söderström, Tommy och Christer Abrahamsson... suck... Var vi hos moster Rut och morbror Axel i Yrgår'n, så kunde vi spana in Abrahamssönerna som bodde på andra sidan järnvägen - eller i alla fall ofta var där. Det här var i mitten av 1970-talet och hockey var stort. Brynäsare var nästan lika illa omtyckta som Rättviksbor, även om allt naturligtvis sades med stor glimt i ögat. Hoppas jag.
Nu är det länge sedan såväl Leksands IF som jag hade vår glanstid, men även om jag bara är måttligt intresserad av sport som jag inte utövar själv, så klappar hjärtat några extra slag en kväll som denna, då laget spelar för att kunna komma tillbaka i Svenska Hockeyligan, SHL (Nej, jag vägrar skriva den engelska benämningen). Leksandsarmbandet åker på och så studsar jag mellan Facebooksidan där resultatet uppdateras och den powerpointpresentation jag egentligen borde arbeta med.
Inte kan jag rada upp några namn på dem som spelar idag, men det gör liksom inget. De spelar för alla mina barndomsminnen, för mina rötter och för att Leksand alltid har en särskild plats i mitt hjärta. I skrivande stund leder Leksand över Tingsryd. Bäst att sluta skriva så båda tummarna kan hållas...
Heja Leksand!
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100