När jag kan ta mig ett dopp och slappa på bryggan efter att ha satt potatisen, så innebär det att jag är sen med potatissättningen igen. Men inte i år. Nu betyder det bara att jag för en gångs skull petat ner potatisarna tidigt och att våren tokstartat, så det är 14 grader i vattnet och nästan det dubbla i luften.

Ja, potatisen är i marken och vi har gassat på bryggan, badat tre gånger och bara njutit. Lätt att tro att det är sen maj, och så är det bara 27 april. Hur coolt som helst.

Det är något visst det där med naturens element.
Vatten står högst på min lista. Jag känner mig aldrig så hel och harmonisk, som när jag får bada och sitta på en brygga och vila ögonen på en vacker insjö. Vatten och jag, vi går i samma takt, vi.

Jorden talar till mig på ett annat sätt. När jag gräver och hackar, gör fåror i jorden och lägger ner de ljusa småpotäterna med grodden uppåt, fylls jag av en tillfredsställelse som inte går att beskriva. Det är verkligen en urkraft som väcks inom mig: att bruka jorden och se till att det finns mat.

Jojo, det finns mat i affären också, men det är liksom inte samma känsla att plocka maten ur hyllorna...

Men det bästa med att jobba i trädgårdslandet är kanske ändå att man blir så himla varm. Och då måste jag ju bada. Igen. Igen. Och igen. Coachen uppmuntrade mig ju till att tänka på vad som får mitt hjärta att sjunga. Idag har hjärtat sjungit riktiga arior vill jag lova.