Jag brukade älska hösten. När alla klankade ner på den, så försvarade jag den. Prisade det mysiga mörkret, doften av  förmultnade löv, puttrande köttgrytor och mustiga rödviner. November var en av årets  höjdpunkter, minsann.
Med tiden har jag nog insett att jag har känt mig lite tvungen att stå upp för hösten. Det är trots allt nu jag fyller år och om inte ens födelsedagsbarnen försvarar sin månad – vem ska då göra det?

Idag accepterar jag hösten, står ut med mörkret och längtar till våren så det gör ont i kroppen. Faktum kvarstår dock, i år är det en riktigt bra höst.
Barack Obama får sitta kvar på presidentposten, jag har tagit steget och skaffat mig ett kontor och dessutom – som grädde på moset – jag fyller 50.

Det kanske egentligen är ännu konstigare än att jag har gillat hösten, men jag har faktiskt alltid sett fram emot att bli 50 år. Som tjugofemåring träffade jag kvinnor som var 50+ (även om det uttrycket inte existerade då) och jag blev alltid lika imponerad av deras starka självkänsla och förmåga att ta bladet från munnen och stå för sina åsikter. Och nu är jag här!

Är glad över att jag kom på att jag skulle fira genom att samtidigt inviga mitt kontor och bjuda in vänner och kunder till ett lättsamt babblande mingel med bubbel. Så kanske jag på det viset också kan bidra till att hösten blir lite ljusare.