Dag 112

På många sätt blev den här midsommaraftonen den allra bästa. Av flera orsaker, men framför allt för att jag gjorde precis det jag ville utifrån de förutsättningar jag hade.
En promenad. Ett bad och en jordgubbsfrukost med Violen och bonusdotter innan jag skjutsade dem till stort och traditionsrikt midsommarfirande med deras pappa.
Sedan flera timmars skrivande på en skuggig förstubro på ett manus som börjar ta ordentlig form. Och så, när det började kvällas, ett sms från Syster J med en fråga om kvällen var planerad.

Nämen, det var ju just det, den var inte planerad för fem öre. Så fantastiskt skönt det var att inte ha en planerad midsommarafton. När man får ron att invänta, så händer det ju bara. Jag visste att vilket svar jag än skulle ge henne, så skulle hon tycka att det var helt okej. Jag tänkte efter, funderade på hur mycket jag hade hunnit skriva, hur mycket till jag skulle orka skriva och hur jag allra helst skulle vilja avsluta dagen. Så några timmar senare kom Syster J med en flaska kyld Prosecco i ena handen och en badkaftan i den andra.

I kylskåpet fanns goda rester att värma upp, så ingen tid behövdes läggas på att skära, hacka och steka, ingen grill behövde tändas och ingen potatis skrubbas. I stället kunde samtalet få ta plats och samtal är vi så bra, Syster J och jag.

Tänk att ena dagen sitta och filura på det här med vänskap och tydlighet, och nästa dag få tankarna bekräftade. Det är som om det mesta här i livet vore meningen.