Dag 3
Vissa dagar hinner jag inte i kapp. Hjärnan går på högvarv, dokumenten överlappar varandra på mina två dataskärmar och jag bockar av en väldans massa saker på att göra-listan. Men jag kommer aldrig i kapp.
Tar en paus från jobbet, fixar ett bankärende, jobbar vidare, bockar av, lyckas hitta en kanon som ska med på morgondagens jobbresa till Dalsland, svarar på bortglömda mail, fixar mellanmål till Violen* innan hon ska till skolan och förbereda kvällens redovisning, packar ner material, kollar att kanonen fungerar, samlar ihop väskor, portfölj, Violens fiol, matkassar och bär ner till bilen, hittar inte bilnyckeln, svär, letar i handväskans sju olika j-a fack, letar i bh:n (tro mig, saker försvinner där med), börjar bli varm, Violens redovisning börjar om fem minuter och jag hatar att komma för sent. Halar fram jobbnyckel och kodkort, knappar in mig och baxar in alla kassar, portfölj, fiol och handväska i ett förråd. Halvspringer till skolan och kommer fram bara en minut för sent.
Njuter av barnens kreativa redovisningar och lär mig en massa om blodet, skelettet och köttbullens väg genom kroppen. Jag lär mig också att jag är en centimeter längre på dagen än på kvällen. Gör en mental notering om att komma ihåg att i fortsättningen räkna ut mitt BMI på morgonen.
Kör Violen till sin farmor där hon ska sova. Åker hem fast besluten att äta och gå tidigt i säng. Packar upp alla väskor och kassar. Fixar ihop en måltid, tänder en brasa för det är kallt i huset, slår mig ner för att äta. Inser att kaoset väller fram över allt. Vinklar upp stolen mot ett lugnt hörn, men inser att jag inte kan koppla av. Rättar till kuddarna i soffan, lägger undan en hög med papper och laddningsladdarna till allehanda mackapärer. Inser att de gröna växterna är skrämmande nära gula och förmodligen är döda inom kort. Går efter vattenkannan och ger dem vatten i all hast. Hämtar hushållspapper och gör mental notering om att inte vattna blommor i all hast. Torkar upp vattnet, slänger in papperet i brasan och sätter mig äntligen ner för att äta den något kalla måltiden.
Ibland hinner jag inte i kapp. Men nu kommer jag i håg att ett nyårslöfte jag gav mig var att andas varje dag. Så efter att ha slevat i mig kall mat alldeles för fort, sätter jag på en bra spellista på Spotify, andas, lyssnar på When we were young med Adele. Och tänker att jag ska sluta häckla människor som vill ha kontroll, för helt plötsligt ser man sig själv i spegeln och inser att man är precis likadan. Det var det hela den här dagen handlade om. Jag hade inte kontroll. Men nu har jag det. Nu har jag andats och säger god natt. Jag är ikapp.
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100