Min dotter går i nian och i oktober åker vi till Krakow med hennes klass. Det har i sin tur lett till att jag nu vet att några av de soldater som finns på farmors gamla bilder från Falun och tiden för Andra världskriget, var med och bidrog starkt till att ishockeyn fick sitt genombrott i Dalarna. Dessutom. Deras plan håller på att bärgas ur Östersjön. Nu. Allt hänger ihop.
Jag kan säga, att min värld såg lite annorlunda ut när jag vaknade i morse. Jag hade sett färdigt Schindlers list kvällen innan. En rekommendation från skolan inför resan till koncentrationslägren i Polen som vi ska göra i oktober.
Filmen var fantastisk. Och kanske grep den tag i mig extra mycket för att världen ser ut som den gör och att det finns krafter som dels förnekar att koncentrationslägren fanns och dels verkar tycka att de ändå verkar vara en bra idé. Jag ryser.
Det var nog så, att det var det som fick mig att direkt när jag vaknade i morse rulla över till andra sidan sängen och dra fram den gamla resväskan som ligger under den. En brun väska i sliten skinnimitation. Där finns farmors liv. Foton, vigselbevis, pass, dagbok... allt jag behöver den dagen jag äntligen skriver hennes bok. Jag plockade bland allt, som vanligt lycklig och hänförd över att hon sparade så mycket. Farfars båtbiljett när han utvandrade till USA. Och farmors också. Bilden på den lilla familjen när far inte är många månader. Runan över farfar när han dog två år senare.
Letar särskilt efter bilder från när farmor jobbade på Humlebacken i Falun under kriget. Hittar. Många! I ett kuvert ligger porträtt, miljöbilder, män - väldigt unga män som skickat små hälsningar till henne på baksidan av bilderna. "Till min svenska mamma", står det på ett av dem.
I våras kom det ut en bok som heter "De kanadensiska bombflygarna och Leksands IF" av Lars Ingels. Jag är ju en Leksands IF-fan, eftersom mina rötter är därifrån. Kanadensiska bombflygare hade jag inte hört talas om, men däremot brukade farmor berätta om de amerikanska pojkarna på Humlebacken. Vi har fortfarande ett luftgevär kvar, som far (då 14 år) fick av dem. Och det berättades också om en paddeltur, där far lärde sig simma riktigt bra. Kanoten vältes nämligen och då simmade far. Nå, han var ju ganska gammal, så jag tror han redan kunde simma, men han glömde inte händelsen. Det var ju förstås superspännande att få umgås med amerikanska flygare.
I kontakt med författaren Lars Ingels tidigare i somras blev jag tipsad om Facebookgruppen "American Internees in WWII Sweden". Nu gör jag mitt första inlägg. Tackar för insläpp i gruppen och undrar om det är av intresse om jag lägger ut lite bilder jag hittat. Japp, det tycker de.
Jag fotar av bilderna och lägger ut dem. Det är väl ett 50-tal, kanske. Sedan väller världen in i mitt lilla röda hus med vita knutar på den västsvenska landsbygden. Några av bilderna har jag skrivit bildtexter till i de fall namnen finns noterade. Men nu börjar flygplansbeteckningar att dyka upp i kommentarerna. De här människorna vet vilka personer jag har på bilderna. Många av dem i alla fall. Plötsligt blir farmors värld verkligare för mig också. Här finns kanadicker, engelsmän och amerikanare, kända från olika artiklar om kriget. Som till exempel HR-871 som den 2 augusti 1943 hade Hamburg som mål, men hamnade i värsta åskovädret, förlorade två motorer och planet fick ta sikte mot Sverige i stället. Över Sverige hoppade besättningen, men först hade piloten Phillips styrt planet mot Östersjön, där det borde krascha utan att skada någon.
Alla sju i besättningen klarade sig fint. Phillips hade oturen att landa på en ko (!) som dog, men Phillips klarade sig med en bruten ankel. Han kan berätta, för han lever än. Han lever än. Så himla häftigt! Idag har jag haft kontakt med en holländskfödd läkare som bor i England och som är engagerad i detta och som har kontakt med Phillips. Han berättar för mig att det är just det här planet som just nu håller på att bärgas upp ur Östersjön utanför Skånes kust. Men lägg av! Jodå. Det står i tidningen.
De där grabbarna, några av dem såg ut så här, en höstdag 1943 på Stortorget i Falun:
Kanadensiska flygarna Herbert Mclean, Vernon Knight, Graham Mainprize och Joe King från HR 871, som just nu bärgas ur svenska vatten.
Jodå, och för att ha något att göra spelade de hockey, precis som hemma i Kanada, och fick fart på Leksands IF som i år kan fira 100 år. Passande nog är de tillbaka i högsta serien. Jag kan inte låta bli att tänka att det nog är farmors förtjänst ändå, som serverade dem god mat, pratade bra engelska och fick dem att känna sig lite som hemma där på Humlebacken.
Och det här. Det hade jag ingen aning om när jag vaknade i morse. Coolt.