Kontakt
8 april 2016

Inte en chans att komma ihåg

Dag 39

"Det var något jag skulle berätta för dig, men jag kommer sjutton inte på vad det var."

Jag misstänker att jag inte är den enda som har dåligt närminne. Däremot kommer jag ihåg min första sambos (1981-84) personnummer som ett rinnande vatten och till och med hans föräldrars telefonnummer, som de bara hade de första två veckorna vi var tillsammans. Samt alla mina barndomskamraters telefonnummer, 186 80, 723 01, 174 45... Men dotterns mobilnummer - det är lögn i...
Jag tror jag vet varför. Hjärnan får helt enkelt ingen chans att nöta in kunskapen. Förut tryckte man det där numret, eller till och med slog det på en nummerskiva - och det tog verkligen en evighet för den där nummerskivan att ta sig runt 1-8-6-8-0. Vi som spelar golf vet hur det är när man tränat in en ny sving. För att det ska sätta sig i muskelminnet behöver du svinga säkert en hundra gånger. När får hjärnan samma chans?

Dotterns telefonnummer trycker jag in en gång i telefonminnet och därefter plockar jag ju bara upp hennes namn - som jag kommer ihåg, nota bene. 😉 Barnen rabblar inte längre durch-für-gegen-ohne-um och Vi-ska-äta-ni-ska-laga, trots att nötandet är det bästa sättet för ny fakta att sätta sig. För vi behöver ju inte idag. Vi kan ju alltid googla det i stället. Och jag är verkligen en av dem som snabbt plockar upp telefonen för att googla något vi diskuterar. Men nog var det roligare förr att dels oftare träffa på hjärnor som var rena skattkistorna, proppfyllda av mer eller mindre värdelöst vetande och när man behövde kolla upp det, hämta en bok. Samtalet blev mer levande, så är det bara.

Jamen, jag har ju sagt att jag är gammeldags. Trots att jag vet att allt ändras så fort, så en faktabok ofta är inaktuell innan svärtan har hunnit torka i den. Men med det där bokhämtandet fick man också med sig en hel del källkritik. Jag gick ju inte och hämtade The Digest om jag ville veta något, om det fanns Bra Böckers uppslagsverk i närheten.

Hittade man något intressant i tidningen, läste man artikeln, konstaterade att den vore intressant för fler att läsa, gick efter en sax och klippte ur den. Icakuriren marknadsförde sig som "den mest klippta tidningen". Alla de där momenten: läsa, kanske stryka under, klippa ur. Idag: "jag läste ju något jag skulle berätta för dig, men vad sjutton var det för något. Ska se om jag kan hitta det i Facebookflödet". (lycka till...)

Hjärnan har inte hunnit med i utvecklingen och har inte en chans att sortera bland all information som väller in. Så inte tror jag att vi egentligen har fått sämre minne, vi ger bara inte hjärnan samma chans att komma ihåg längre.

 

image
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100

Copyright © 2022 Ärligt Talat. All rights reserved. Hemsidan skapad av AlizonWeb AB.
cross