Idag hade vi tredje träffen på coachningskursen som jag går och jag konstaterade att jag är godtrogen.
De nya kunskaperna vi får till oss varvas hela tiden med olika övningar, ofta mingelövningar där vi byter några ord med varandra, vandrar vidare till en annan kurskamrat och pratar och så vidare. Idag var en av övningarna att vi skulle säga vad vi uppskattade hos oss själva.

Det är ju inte en fråga som vi går och ställer till oss själva hela tiden. Ofta är det mycket lättare att tala om vad vi uppskattar hos andra. Men det kom ganska snabbt till mig ändå: Jag uppskattar att jag är godtrogen.

Kurskamraterna blinkade till och såg lite förbryllade ut. Godtrogen. Det har ju inte direkt någon positiv klang.

Men jag förklarade hur jag tänkte. Jag tror på det goda. Jag vill tro att det goda segrar. Och jag vill utgå från att andra vill gott, att intentionerna är goda. Jag är trogen det goda. Godtrogen. När jag hade förklarat mig, så nickade samtliga och höll med. Jodå, de ville också se de goda intentionerna.

Det är så intressant med ord. Hur får de sin laddning? Hur kommer det sig att ordet godtrogen har fått en negativ klang? För det är ju ingen som slår sig för bröstet och stolt deklarerar att de är godtrogna. Förutom jag då...

Detta är inlägg 70 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.