Den moderna kommunikationen är ett himmelrike för dem som vill marknadsföra sig. Det är ganska lätt att hitta sin målgrupp och också att nå den.

Jag vet ju att annonserna på min Facebooksida styrs av de knappval jag gör och de mail jag skickar. Servrarna - eller vad det nu är - läser av min kommunikation och skickar sedan reklam till mig om saker som den (datorn) tycker att jag borde vara intresserad av.

När jag ändrade min relationsstatus efter skilsmässan, så fylldes flödet av reklam för olika dejtingsajter. Och då var statusen ändå inte offentlig. Men det som har hänt nu under en längre tid, det stör mig mer. För i min maillåda så tjatas det å det grövsta om att jag ska framkalla mina foton.

Men hallå!!! Jag veeeeet! Det är ett sju år gammalt dåligt samvete. Det var nämligen då jag senast beställde papperskopior av mina bilder. Jag älskar att sitta och bläddra i riktiga album och jag är fullt medveten om att jag har hundratals digitala bilder, som borde få delas med fler och jag vill göra det också. Jag har till och med en mapp i min dator där jag lägger ner bilder som förtjänas att framkallas, så att fler kan glädjas åt dem.

Men inte blir det av, inte. Och huuuur kan min maillåda veta om det???

Detta är inlägg 55 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.