Dag 77
Det bästa med att vintern är över är att dofterna är tillbaka och dofter är det bästa sättet att minnas på. Min morgonpromenad tog mig först förbi häggen här hemma. När jag bodde i Uppsala i slutet av 1980-talet så hade jag samma upplevelse varje vår.
Jag kände en doft genom den öppna balkongdörren och fångades upp som i en glädjeloop. Varje år blev jag lika glatt överraskad när jag insåg att det stod en stor hägg mitt på gräsmattan i vår innergård. Det är fördelen med att ha minne som en guldfisk - jag kan bli glad över samma sak väldigt många gånger... 😉 När jag nu passerar min hägg, så är det lägenheten på Viktoriagatan och den lyckliga tiden där, som strömmar emot mig. Det var inte så dumt att vara i tidiga 20-årsåldern... Heller, ska jag väl lägga till, för sällan har väl livet varit så gott mot mig som nu.
Nästa doft som kommer emot mig är från de nyfällda stockarna som ligger och väntar på timmerbilen. Som en magnet dras jag dit och andas in doften av kåda och gran genom näsborrarna. Jag har inga särskilda minnen förknippade med det, mer än att det är dofter som präglat mig genom åren.
När jag kommer mellan de två små sjöarna, Lilla och Stora Acksjön, slungas jag till morfars hus i Vika, Dalarna. Doften av fukt, sjö, lerjord och al är precis densamma som utmed den sista ofta lite leriga backen ner till bryggan hos honom.
Jag är lite småskeptisk till trender såsom mindfulness, men tror fullt och fast på att vara i nuet. Ja, jag vet, det är samma sak, men varför måste det få så tjusiga namn? Varför kan inte en rask promenad få vara en rask promenad, utan heta powerwalk, för att den ska vara hipp nog att notera? Jaja, nu kom jag väl ifrån ämnet... Men att vara uppmärksam på de olika dofterna omkring mig gör mig närvarande och det är lite spännande att fundera kring vad det är för känslor som väcks av herrparfymen Paco Rabanne, röd sandjord, bensin (grannarnas garage - vi hade ingen bil) och - en av de allra bästa dofterna - pors! Pors växte vid familjens stuga i Leksand där jag tillbringade varje sommar och mer därtill under mina första 25 år.
Bara jag känner doften så kan jag känna hur det kändes att cykla en varm sommarkväll och komma in i ett lite kallare stråk när jag passerade över den lilla bäcken precis innan man kom fram till stugan. Jag kan känna hur tygskorna blir blöta av det kvällsfuktiga gräset när vi ställer ifrån oss cyklarna mot den grånade timmerväggen på baksidan av stugan. Mina fingrar känner precis hur det var att vrida om strömbrytaren på knuten till utedasset och ja, den "doften" minns jag också...
Undrar om man kan plantera in pors på tomten. Det vore mumma för själen, det!
Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången.