Ja, så var vi på't igen. Ny regering, nya ministrar att häckla. Heller fälla än fria. Eller? Inte så sällan funderar jag över en del journalisters uppdrag. Åt vem agerar de, egentligen?

Sydsvenskans krönikör Per Svensson sammanfattar kulturminister Alice Bah Kuhnke på ett oerhört tråkigt och förutsägbart sätt i krönikan Kultur är bahra bra. Genom ett Facebookinlägg kom jag att läsa hans krönika först. Den var så lik många andra som häcklar henne, att jag kände att jag verkligen måste läsa hennes inlägg, som föranlett Per Svensson att skriva sin krönika.

Källkritik blir allt viktigare nu när vi kan dela artiklar, YouTube-filmer och andra klipp, med ett enkelt klick. Och är det en person vi tycker är trovärdig som har delat, är det lätt gjort att tänka att denna trovärdiga person själv har gjort sin källkritik.

Inledningen av Per Svenssons krönika lyder så här:
"Kulturminister Alice Bah Kuhnke la i dag fram sina kulturpolitiska visioner på Dagens Nyheters kultursida."
Aha, kulturpolitiska visioner! Ja, då höjs även mina förväntningar betydligt.

Låt se hur Alice Bah Kuhnke skriver. Rubriken är Kulturen är grunden i ett ekologiskt samhälle.
Det är alltså ett debattinlägg på DN:s kultursida och ingressen lyder:
"Kulturminister Alice Bah Kuhnke har under sina fyra veckor vid makten fått hård kritik – bland annat har hon och hennes parti anklagats för att sakna kulturpolitiska visioner. Här svarar hon sina kritiker."

Nu kom det hela i en annan dager. Det är alltså ett svar på kritikerna, inte en presentation av några visioner. Som jag läser Alice Bah Kuhnkes debattinlägg, så vill hon ge en bild av hur viktig kulturen är i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle, så viktigt att budgetpropositionen har utökat kultursatsningarna med 252 miljoner kronor jämfört med förra årets budget. Det är väl ganska konkret, eller?

"Omsatt i praktisk politik utmynnar detta i satsningar på statliga museer, kulturskolor, miljonprogramsområden, det fria kulturlivet, bibliotek och utbildning."
Är inte även det konkret?

Ingenstans skriver hon: varsågod, här är mina kulturpolitiska visioner. Hon beskriver däremot vilken ideologi hon arbetar med. För mig är det skillnad.

Att, som Per Svensson, sammanfatta stycket:
"Det är viktigt att minnas att den konst vi i dag avnjuter vid våra traditionella kulturinstitutioner en gång startat som initiativ från enskilda konstnärer som hade modet att tänka nytt, inte sällan i konflikt med etablerade normer. Stravinskij och Charlie Parker orsakade skandal, i dag tillhör deras verk kulturhistoriens allra viktigaste skatter."
med :
"Nyskapande är bra. Och viktigt. Charlie Parker är bra. Stravinsky är också viktig. Och bra."

Det är bara löjligt. Eller som Berit Ås säger på sin norska: Det er bare tull!
Jag tänker mycket på Berit Ås när jag läser Per Svenssons krönika. Berit Ås som identifierade de fem härskarteknikerna och som jag skrivit om flera gånger här.

Den här gången tänker jag inte minst på nummer två: förlöjligande. Men också på nummer fyra: dubbelbestraffning. "Damned if you do, damned if you don't"
Hade Alice Bah Kuhnke specificerat något område, är det ganska troligt att hon hade beskrivits som en kvinna som kör över de andra, en "järnlady", ni vet. Nu när hon, som hon skriver, har ägnat fyra veckor åt att lyssna på kultursektorns behov och önskemål, får hon kritik för att hon inte fattar några beslut.

En man i samma situation beskrivs ofta som lyhörd, demokratisk och öppen för nya möjligheter.

I media har det sedan valet varit framför allt två ministrar som lyfts fram. Åsa Romson och Alice Bah Kuhnke. Åsa Romson, som bara fortsätter trots att båten är målad med fel färg och hennes stab (inte Fridolins?) har anställt en person som tidigare haft problem med droger (och som suttit av sitt straff).
Alice Bah Kuhnke som varit barnprogramledare (för 22 år sedan). Detta väger tydligen tyngre än uppdrag som generaldirektör för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och uppdraget som ledamot i Dramatens styrelse.

Det här är ju inget nytt. Det upprepas varje ny valperiod. Det verkar bita bättre att ge sig på de kvinnliga ministrarna. De ger liksom upp lättare. Men jag håller tummarna för att varken Åsa Romson eller Alice Bah Kuhnke ger upp. En månad har gått. Hur fort måste allting hända, eller?

Bara en sak till, självklart ska såväl kvinnliga som manliga politiker granskas. Det är hur det görs och vilka ord som används som är det intressanta.