Nr 117
För 16 år sedan tog jag mig an mitt första ordförandeuppdrag i vuxen ålder. Det blev en tuff resa, både på grund av att föreningen möttes med stor skepsis från många håll - inte minst från pressen - men också på grund av bemötandet från många styrelseledamöter.
De fem härskarteknikerna enligt min guru och kamrat Berit Ås är
Osynliggörande
Förlöjligande
Undanhållande av information
Dubbelbestraffning
Påförande av skuld och skam
Jag fick mig rediga slängar av allihop. Aldrig mer, tänkte jag, när jag gjorde mig fri. Att vara ordförande var inget för mig.
Ändå tackade jag ja till ett nytt ordförandeuppdrag åtta år senare. Det gjorde jag eftersom den styrelsen såg helt annorlunda ut. I den förra var det absolut majoritet män. I den här var det enbart kvinnor och kanske skulle det vara annorlunda att leda kvinnor?
Det var det. Det var roligt och utvecklande och jag uppfattade inte att några härskartekniker tillämpades över huvud taget. Den enda likheten var nog egentligen ledamöternas förmåga att titta ner i bordet eller bläddra i sina papper när ordförande frågade efter frivilliga till någon uppgift... 🙂
Lika frustrerad som jag var i den första styrelsen över att hela tiden bli motarbetad, känna att det fanns dolda agendor och inte riktigt kunna lita på någon, lika stärkt blev jag i den andra styrelsen, där stödet var gott, uppskattning visades och där vi arbetade mot samma mål.
På måndag avslutar jag ett års ordförandeskap i en tredje förening. (Det går tydligen i åttaårscykler! 🙂 ) Här har styrelsen varit blandad, med en tredjedel kvinnor. Det har gått alldeles utmärkt och här tror jag det till stor del beror på att i den här organisationen får alla medlemmar något slags uppdrag någon gång. Det är nog ganska unikt. Men så är det verkligen. Redan från början får man veta att det förväntas att man åtar sig någon slags uppgift i föreningen, styrelseuppdrag, kommittéuppdrag eller någon funktionärsuppgift. Det innebär att i styrelsen sitter minst en som tidigare har varit ordförande och som vet precis hur viktigt det är att ha ledamöternas stöd. Dessutom sitter man bara på sin ordförandepost i ett år, vilket ju faktiskt gör det till en överkomlig utmaning att tacka ja till.
Numer vet jag att jag klarar av att vara ordförande. Det jag håller på att lära mig är att tacka nej. För bara för att jag kan behöver jag ju inte. Det jag tar med mig är glädjen och stoltheten över att vara med där det händer. Det har hänt mer än en gång att någon säger till mig: "du gillar ju att bestämma". Och jag har tagit illa upp, tagit det som kritik.
Men det är helt rätt. Jag tycker det känns bra att få vara med och bestämma, det känns bra att få vara med och göra skillnad. Jag är glad över att jag har tackat ja och vågat anta alla de här tre utmaningarna. Jag är också glad över att jag verkar jobba i åttaårscykler, eftersom det rimligen borde innebära att nästa ordförandeuppdrag blir tidigast år 2022.
Då är jag 60 år och förhoppningsvis ännu klokare.