Första fladdermusen seglade just förbi utanför fönstret. Blåsipporna står som spön i backen och våren har verkligen fullt sjå med att hinna i kapp sig själv.
Arbetet med att kapa häcken går vidare och den enda som är ytterst missnöjd över detta, är rödhaken. Det är tydligen den som brukar bygga bo inne i häcken. Jag tänker att det borde vara ganska lätt att hitta ett nytt buskage på min skogliga tomt.

I morgon börjar en jobba-i-stan-vecka och fast jag gillar mitt jobb, så gråter jag lite inombords över att behöva lämna på landet-livet. Varannan vecka jobbar jag hemifrån (om jag inte är iväg och föreläser) och det finns inget bättre än att få vara kvar i den rytmen som finns här. Tankar tänks färdigt, kaffe dricks på trappan, arbetspassen varvas med skogspromenader med hunden och jag får grymt mycket gjort.

På "i stan-jobbet" är det annat. Helt okej. Men annat.  Och så när dagen är över och jag har parkerat bilen, går ur och stänger bildörren. Då möts jag av det här ljudet och blir hel igen. (tryck på länken nedan så kan du se Ernst, jycken min, som hänfört tar in alla fågelljud)

vårljud

Tänk att jag var så klok redan för tjugo år sedan, att jag bosatte mig här ute på heltid. Jag flyttade runt en hel del innan jag hittade rätt - 26 adressändringar krävdes, faktiskt. Men här kan jag leva i takt med livet. Min takt och mitt liv.

39/100

#100dgr Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂