Det är mars och vår kastrerade hankatt konsultar för fullt. Ja, han kan ju inte göra någon direkt insats själv när det gäller parning, men ut springar han stup i kvarten, så vi antar att han är ute på konsultuppdrag. Ni vet, en konsult är ju någon som vet hur det ska göras, men inte står för själva genomförandet själv. 😉

För en tid sedan var det någon som drog en parallell mellan hen och mig, "vi konsulter". Det kändes lite underligt. Jag har aldrig sett mig själv som en konsult.
Jag slår upp ordet på wikipedia och hittar definitionen:

 "En konsult är en sakkunnig rådgivare. Konsulter är antingen egna företagare eller anställda av ett konsultföretag."

Jaha. Ja, då är jag väl konsult då. Men visst är det intressant det här hur man definierar sig själv. Det var ganska länge som jag inte var företagare, "på riktigt". Det krävdes att jag skaffade  mig ett kontor, för att jag skulle ta mig själv på allvar.

Detsamma gäller när jag tränar på gymmet. Det spelar ingen roll att jag har ett gäng tjejklassiker, halvklassiker, Göteborgsvarv, Tjejmilar och annat i bagaget. När jag kom till gymmet var jag grön och agerade därefter. Jag var ytterst noggrann med vilka pass jag anmälde mig till, för att inte riskera att göra mig till åtlöje. Fortfarande har jag svårt att inse att jag faktiskt tränar lika mycket "på riktigt" som vem som helst.

Alla hamnar vi i situationer där vi känner oss nya, gröna och obekväma. För många är det när man ska stå framför en grupp och presentera något, kanske göra en dragning för ledningsgruppen, lägga fram ett förslag i fackföreningen eller prata med föräldrarna i idrottsföreningen. Det finns undersökningar där majoriteten av de tillfrågade hellre dog än behövde hålla tal. Och tänk, jag som tycker det är så kul!

Fast det beror ju på att jag tränar på det så ofta, och ju mer man tränar desto bättre går det som bekant - vad man än sysslar med. Fast konsult... jag vet inte, jag. Jag tycker inte det låter så skoj. Kommunikatör känns bättre, för kommunikation, det är skoj, det!

  15 av 100