Det växer så jag nästan hör hur det knakar där ute i naturen och i rabatterna. Denna efterlängtade vår. Men växandet innebär förstås att det krävs viss aktivitet från min sida också. I går tog jag mig en lite närmare titt på rosorna. Jag har ofta problem med någon liten rackare som lägger ägg i rosenbladen, så att de rullar ihop sig. Och inte sällan angrips knopparna, så att de aldrig går i blom.
Jösses, i år verkar stekelhonorna ha varit extra flitiga. Vart jag än såg, hittade jag de vidrigaste, små äckliga larver. Jag har genast placerat dem i samma fack som fästingar: vem behöver dem egentligen? Det kryper i mig bara jag tänker på dem.
Har nu läst på och förstått att det är rosenbladstekeln som gäckar mig. Plockade gott och väl 200 igår, om inte 300, på två buskar.
Buskarna är nästan kala efter att jag plockat bort angripna blad. Undrar just om de återhämtar sig. Funderar allvarligt på att göra brinnande buskar av dem i stället.
Då är det mer rogivande att flanera ut i naturen. Där håller akvilejan (bilden) som bäst på att veckla ut sig. En av de absolut vackraste blommorna som finns. De står där, redo att njutas. Behöver inte hålla utkik efter en endaste larv.
Men vem vet, efter gårdagens blad- och larvplockande på rosorna sprejade jag buskarna rikligt med såpvatten. Kvällens regnväder kanske har gjort sitt. Kan väl omöjligen finnas ett endaste litet kryp som lyckades hålla sig kvar? 🙂