Dag 114

Vi väntar tillökning. En liten lurvig svart krabat flyttar in i slutet av augusti, som en symbol för vårt nya liv, Violens och mitt.
Han blir min kamrat på promenaderna, förhoppningsvis vårt sällskap i badet och helt säkert två välkomna öron när Violen vill lätta sitt hjärta för någon som inte dömer, inte kommer med onödiga råd, utan helt enkelt bara lyssnar. Vi har längtat länge efter hund och nu är det bara vi som bestämmer. Det blir en välkommen förändring i vårt levnadsmönster. 🙂

Har ni pratat om målbilder i skolan? frågar jag Violen.
För mig blir det allt tydligare hur värdefullt det är, att ha en bra målbild. Jag började jobba med mina mål genom att bestämma mig för att göra en Tjejklassiker 2008. Jodå, jag hade väl haft mål tidigare också, som jag strävat efter. Men målbilderna var inte lika tydliga innan dess. De utmaningar jag hakar på, såsom 100 blogginlägg på 100 dagar och 100 träningspass innan midsommar är verktyg som hjälper mig fram till mina mål.

Målet att skaffa hund formulerade jag för ett år sedan och med tiden har det blivit väldigt tydligt att det skulle vara en svart hund som heter Ernst. Nu faller den biten på plats.

Jag har flera målbilder.
En är att det blir en färdig bok den här veckan, som jag skrev om igår.
En är att den egna boken jag påbörjat ska bli klar under nästa år.
En är att jag i januari 2017 är lättare och betydligt starkare än jag var i januari i år.
En är att jag ska bli 113 år.

Målbilderna har lite olika dignitet kan man tycka. En och annan kanske skulle påpeka att de inte heller är helt realistiska. Det där att jag ska bli 113 år spinner jag gärna vidare på och de till att börja med skeptiska tolvåringarna vid middagsbordet hejade snabbt på min framtidsvision.

För jodå, jag har ju tänkt att fortsätta vara nyfiken och så, och då kommer det ju alltid att finnas saker att skriva om. Så jag ser framför mig att jag kommer att kunna roa mig ganska väl med min dator - eller vad man nu använder för redskap i framtiden.
- Du ska väl bo kvar här också? påpekar Violen.
Jajamen, det ska jag. Jag tänker att en liten ramp upp till terassdörren bara, så kan jag ta mig in med rollator och sedan rullstol. Sovrummet får jag ha här nere, förstås.

- Ska du inte bo på ett sånt där ålderdomshem? undrar Violens kamrat.
Nää, där är ju bara gamla människor, de vill jag nog inte umgås med. Jag tänker att det får komma några ärtiga och trevliga män från hemtjänsten och ta hand om mig här i stället, fixa till lite goa sallader åt mig och se till att jag kommer ut från bastun innan jag är sönderkokt.

På tisdagar blir det väl samtalskvällar, eller ja, kvällar och kvällar, det får nog bli på eftermiddagarna, om jag ska orka. Men då kommer det att hållas salong med högläsning och diskussioner och en och annan seans för spänningens skull. Finns säkert många som lämnat jordelivet som det skulle vara kul att få kontakt med då.

Jag har inte pratat med Syster J om det här, men sjutton vet om inte hon bor i resten av huset. Hon är ju yngre än mig, så hon fixar säkert trappan till övervåningen. Det är mycket möjligt att hon har en karl som bor där också. Det finns ju gott om plats. Men den saken är det inte säkert att jag är så insatt i. Jag kanske helt enkelt inte bryr mig när jag närmar mig de 113.

Men det skulle hursomhelst pigga upp något väldigt att ha henne i närheten, för samtalens skull, men också för musikens. Hon kommer säkert att lira piano lika bra då som nu, även om hon närmar sig 90.

Och födelsedagarna! De ska vi fira. Jag beställer hem en rejäl tårta och några flaskor portvin till den 14 november varje år och inväntar sedan gratulanterna, sittandes i lugn och ro i min röda fåtölj. Violen har förmodligen börjat trappa ner från sitt intressanta jobb i  något land långt borta. Hon kommer hem till min födelsedag varje år, men julen sköter hon på annat håll. Det uppskattar jag, för då kan jag fira den så som jag allra helst vill fira den; med en bunt böcker och resterna av födelsedagsportvinet.

Är du nyfiken på att se om jag når den målbilden också, så är det bara att hänga i. 🙂