Dag 49
Jag kommer hem efter jobbet. Ställer tungt av väskorna i hallen och går raka vägen till kylskåpet. Ser onyttiga rester, men framför allt färdig mat. Slänger in den i mikron och gör eld i spisen. Det är kallt i huset.

Mikron piper. Äter maten på stående fot, går in och gör ett nytt försök att få elden att brinna. Suckar. Svär. Tar på mig en tjocktröja och raggsockar. Får till slut fyr i alla fall. Sätter mig i korgstolen bredvid kaminen med katten i knäet och känner mig orimligt trött. Och hungrig. Och trött. Och frusen. Och hungrig. Och less.

Kommer inte på några ord i Wordfeudmatcherna, slumrar lite i stället. Trött. Sur. Frusen. Hungrig.

Alltså. Jag föreläser ju om sådant här, om hur kroppsspråket påverkar humöret. Ändå går jag i fällan, gång på gång. Dagen var intensiv på jobbet och jag satt limmad på stolen mest hela dagen, djupt koncentrerad på mail som väntade på att besvaras, frågetecken som skulle redas ut, ämnesexperter som skulle kontaktas och marknadsföringsblad som skulle layoutas.

Där satt jag med spända axlar och rynkad panna, koncentrerad, fokuserad. Och undrar efteråt vart mitt goda humör tog vägen?! Då vet jag ju ändå att hjärnan kan luras att tro att jag är på bra humör om mungiporna pekar uppåt. Jo, så är det. Har du svårt att le med vilje, så sätt en penna i munnen, som hunden bär ett hundben. Hjärnan tolkar: "Mungipor bakåt, uppåt, hmm... vi är visst glada idag!" Skickar därmed ut gladsignaler och så blir vi glada. 🙂

Samma hjärna sitter i samma något för trånga kontor denna dag, när jag sitter spänd i låst position med rynkad panna. Vad sjutton ska den tro? Att här var det livat? Nä, tror inte det, va?

Jag lyckas slita mig bort från katt, brasa och självömkan. Konstaterar att det slutat regna, så det går alldeles utmärkt att ta en promenad. Varm jacka, stövlar och mössa på och så stega iväg rakt ut i fågelsången och en sol som håller på att gå till ro bakom granarna. Koltrast, tranor och bofinkar sjunger så bröstkorgarna är dubbelt så stora på dem. Jag noterar mest att det är kallt som satan i vinden.

Jag tar några fiktiva uppgörelser med sånt som jag grubblat på lite. Får en hel del sagt som jag behöver få ur mig, fast inte nödvändigtvis till de personer det berör. Börjar lägga märke till fågelsången på riktigt och inte bara som en kuliss, svänger med armarna, låter lungorna andas in vårdofterna och efter ett tag inser jag att jag går och smågnolar. Hjärnan har registrerat humörbytet. Möter en glad joggande granne: "Halloj, Anna-Karin!" "Heeej!"

Kommer hem igen med rakare hållning än jag gick ut. Hackar mig en fruktsallad, konstaterar att den där snabba middagsmaten inte förstörde hela dagens ambitioner, slänger ut soporna som börjat leva ett eget liv under diskbänken, lägger i ett vedträ till i kaminen och så lite bra powermusik på det.

Tänk att det är så lätt att ramla ner i en trötthetsfålla, utan att egentligen ha fog för det. Jag är inte trött. Jag har sovit bra, motionerat och inte är jag överarbetad heller. Idag var det hjärnan som tolkade mitt kroppsspråk lite för bokstavligt.

Note to myself: Komma ihåg att höja skrivbordet och stå upp emellanåt, när jag har skrivbordsdagar. Och så lite bra musik på det.

Lilla hjärnstackare, jag ska allt försöka att mata dig med rätt signaler. <3

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100