Mina vänner är överlag väldigt lika mig själv, ja i alla fallnär det kommer till bakgrund och det yttre. Vi är vita, medelålders kristna - i olika grad sekulariserade - och uppvuxna i små och medelstora svenska städer. Vi har samma referensramar, våra skolor såg ut ungefär likadant, vi hade samma tonårsidoler etc etc. Det har gjort mig ganska hemmablind, måste jag erkänna.
Jag tänker inte ens på när exempelvis en emoij - de där smileysarna som man kan ladda ner till sin telefon - i tio fall är blekfisar och i ett fall är brun med turban. Men det finns det som tur är andra som tänker på. Så när jag uppdaterade min smarta telefon idag, bjuds det på en myckt större variation. I stället för att ha standard vit, är standarden emoij-färgad och sedan finns det möjligheter att ersätta den med vit, brun, ja vad man nu vill.
Likaså finns det komplement till den familjebild som funnits förut med mamma, pappa, barn. Nu finns det mamma, mamma, barn och pappa, pappa, barn. Det finns dessutom fler variationer på pussande paret. Så klart! Det är ju precis som det ska vara, men det gör mig beklämd att jag inte har saknat det tidigare. Att jag inte har tänkt på att normen har sett ut som den gjort.
Jag engagerar mig, som bekant, i jämställdhetsfrågor och föreläser ofta om tillfällen då mannen är norm. Det är nyttigt att bli påmind om hur det är att själv vara normen. Tänk att man inte reagerar...
De senaste åren har min vänkrets berikats, i alla fall något litet, och därmed också min värld. Jag har fått en inblick i en annan kultur och får stöta och blöta frågor som integration och religion, med dem som faktiskt känner frågan inifrån. Jag får lära känna nya smaker och höra andra språk.
Det var ju det där med förändring. Det är kanske inte alltid så att man upplever förändring som odelat positivt, det kan vara lite ovant att behöva lämna sin trygghetszon.
Fast det man gör är ju egentligen bara att utvidga trygghetszonen, bit för bit. Hur svårt kan det va?