En kram och "Tack för att du pratar om det här". Då har jag nått mitt mål som föreläsare. Verkligen.
"Det här" är härskarteknikerna, som jag nästan alltid har med som någon del i mina föreläsningar. Eftersom härskartekniker är ett riktigt dåligt sätt att kommunicera på. Att över huvud taget agera på ett sätt som medvetet får andra att känna sig osäkra och inkompetenta - det är bara så kork. Jag tänker att de som strävar efter makt på ett sätt att det sker på andras bekostnad, har väl egentligen ingen kompetens. För hade de haft det, så hade de ju inte behövt använda så fula knep.

Många har läst eller på annat sätt hört talas om härskartekniker idag. Men varje gång jag föreläser det, så kommer det åtminstone fram en person som tackar, som inte hade kunskapen förut, men som nu förstår vad det är som händer i rummet. Den där känslan av att göra allting fel, att inte bli sedd, respekterad och synliggjord... den är förgörande. Att lära sig om härskartekniker är som att ta ut trollen i ljuset. För det vi kan prata om är vi inte längre ensamma om, och när man inte är ensam blir det inte lika farligt.

När jag kom tillbaka till Skara efter en sejour på ett företag, som verkligen ledde till att jag förlorade självkänslan, energin och snudd på förståndet, så träffade jag dåvarande stadsarkitekten Östen Andersson. Vi kände varandra lite innan och nu träffades vi på invigningen av en ny restaurang i stan. Det var ont om sittplatser, men mitt sällskap och jag erbjöds att knô oss ner hos Östen och hans hustru Christina. Det var inte självklart att jag var ute på sånt här, jag mådde verkligen inget vidare. Att komma tillbaka till Skara efter bara tio månader på det där flashiga jobbet som informationsdirektör, kändes nesligt. Jag hade lovat mig själv att inte berätta för någon om vad som hade hänt.  Jag skämdes alldeles för mycket över att ha blivit utsatt. Som om det var mitt fel.

Det krävdes inte mer än två glas vin för att jag skulle bryta det löftet. Så när Östen frågade: vad hände egentligen där i Värmland, Anna-Karin? Då berättade jag om höga förväntningar, ändrade förutsättningar, gliringar, stöd som uteblev, budget som uteblev, om hur jag negligerades av VD, hur mina frågor lämnades obesvarade, om ledningsgruppsmöten med obligatorisk bastu, ja om allt...

När jag var färdig tittade Östen stadigt på mig.
- Anna-Karin, det här får du aldrig sluta att berätta om.

Östen dog hastigt för några dagar sedan, alldeles för tidigt. Jag tänker på honom varje gång jag ställer mig på scen, andas djupt och berättar om det som en gång gjorde mig så illa att jag aldrig trodde att jag skulle bli människa igen. Jag är så tacksam för att han fick mig att berätta den där kvällen och dessutom fick mig att förstå att mina erfarenheter kunde hjälpa andra.

Så den där kramen jag fick idag och orden som viskades in i mitt öra: "Tack för att du pratar om det här", det är kvitto på att mina ord når fram och det är en fantastisk känsla.

42/100

#100dgr Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂