Alltså systrar... Inte en enda biologisk har jag, men ändå famnen full och mer därtill. Om ni visste hur tacksam jag är över att ha er i mitt liv.
Det kan tyckas vara en trivial diskussion om hårlängd, men det handlar om mer än det. Och om ni bara vet vad era kommentarer på gårdagens blogginlägg värmde. Värmer. Det handlar så mycket om bekräftelse, inte just att höra att jag är fin som jag är - men en bekräftelse på att jag inte är ensam om mina tankar.

Och så väninnan A:s klockrena kommentar: "du behöver ju inte skaffa dig en fotsid frisyr". Just ja, livet behöver inte vara vitt eller svart. Jag behöver inte välja mellan att ha superlångt hår eller kort, kort. Inte ens pagekort. Jag kan ha lite mittemellan. Violen (min tonårsdotter) är definitivt en av mina medsystrar. Nej, inte en väninna - men en medsyster. Hon har ett pragmatiskt och tämligen spontant sätt att lösa mina funderingar.

Så nu har jag kortare hår. 😀

Efter ett besök i den hastigt inredda frisörsalongen i badrummet tittade jag mig i spegeln och sa: Nämen, hejsan! Där är jag ju!

Svårare än så var det inte. Vem vet, vi kanske tar en omgång till senare i veckan. Och låter det sedan växa i tre år, för att raka bort det helt. Men just nu känns det här helt bäst.

41/100

#100dgr Ett blogginlägg om dagen i 100 dagar. Det är vad den här utmaningen går ut på. Inget pris till dem som klarar sig ända i mål, men en morot för att skriva. 🙂