Enligt alla kartor är det lika långt från Uppsala till Skara, som det är från Skara till Uppsala.
Det kan man inte tro, dagar som de här.

Idag hade SLU i Skara besök av rektor, vicerektor, administrativ chef, dekan, personalchef, kommunikationschef samt den person som är ansvarig för förändringsarbetet. Anledningen var förstås gårdagens styrelsebeslut, att flytta Skaras SLU-utbildningar till Uppsala. De kom redan i går kväll.
Visst är det fantastiskt att så många personer med fulla kalendrar lyckades göra sig fria, boka tåg och hotell på bara några timmars varsel. För de visste väl inte på förhand vilket beslut styrelsen skulle fatta?
De kanske hade bokat ombokningsbara biljetter...

Ja, inte är detta dagar då man är stolt över sin högsta ledning inte. Kroppsspråk, bemötande och attityder lämnade mycket i övrigt att önska. Och så är det väldigt svårt att acceptera beslut, som inte känns väl underbyggda. Närmare anknytning till den akademiska miljön, är ett av argumenten. Men som en av våra studierektorer påpekade, det räcker ju inte med att möta en forskare i korridoren för att få en högre akademisk nivå... Och det finns inte många som vittnar om det nära samarbetet

Finns det då inget gott som kom ut från denna dag? Jo-odå, visst gjorde de det. Jag är till exempel återigen mer än övertygad om att jag jobbar på en fantastisk arbetsplats med otroligt kompetenta medarbetare. Här finns en kreativitet, en kämparanda, en övertygelse om att arbeta för hållbar kunskap med god förankring i verkligheten. Men ärligt talat, det är nog dags att vi startar ett eget universitet. För jag känner mig lite ogin, förstår ni, jag har inte alls någon lust att se att vi i Västra Götaland ska dela med oss av våra fantastiska kontakter med kommun, region och näringsliv, vår samverkanslust och våra blivande kreativa lösningar.
Näpp! Det räcker nu, jag har fått nog av klapp på huvudet-mentalitet och den ständiga tron på att det är bättre i storstan. Basta!