Jag älskar struktur och fasar för rutiner. Men jag behöver båda. Inte minst nu när såväl corona som min livssituation över huvud taget, gör att dagarna och veckorna lätt skulle kunna flyta i varandra och mynna ut i en övervattnad akvarell utan tillstymmelse till stringens.
Jag är på väg in i en ny fas i livet. Är vi inte det hela tiden? Nu handlar det om att den sextonåriga dottern tagit till sig av den trygghet och målmedvetenhet jag önskat för henne, så till den milda grad att hon snart flyttar drygt 40 mil bort för att gå gymnasiet. Är inte det att ta i? Modershjärtat slits mellan att tycka att det väl hade varit tillräckligt om hon var trygg nog att gå i skola tre mil bort, till att känna ett stort wow, vad häftigt att hon gör detta! Kanske är det så långt hon måste flytta för att navelsträngen ska klippas...
Sånt löjl! Det där med navelsträngen! Det är väl bara vi mammor som får till oss det, eller? Att det är dags att klippa navelsträngen. Eller hur är det papporna? Får ni också höra att det bara är nyttigt att ni får lite avstånd till barnen, för er bådas skull? Det blir på något vis ett skuldbeläggande över att relationen är nära.
Så vitt jag vet klipptes navelsträngen redan på förlossningsavdelningen. Sedan dess har det här varit en relation som inte alls är självklart nära, utan som vi aktivt gör våra insatser i, såväl hon som jag, för att den ska bli stark, nära och tillitsfull. Det är alltid jag som är den vuxna, men vi har båda stor del i hur vår relation är. Jag får inget gratis bara för att jag är mamma, jag kan peka på hur många relationer som helst där det verkligen har gått käpprakt åt fel håll mellan mor och dotter.
Men det är inte det som är huvudsyftet med dagens blogginlägg, utan endast en bakgrund. Tösabiten är på väg att flytta iväg för att gå gymnasiet och tar med sig hästen. Kvar blir jag, hunden och tre katter. Jag jobbar på SLU varannan vecka och med mitt eget företag varannan vecka. Under coronatiden har jag dock jobbat lite mer flytande på SLU, när jag behövs, kommer på saker som behöver göras eller så eftersom jag inte har rest runt och föreläst som jag brukar. Så dagarna, veckorna flyter ihop mer och jag börjar känna av det.
Många av dem jag följer i sociala medier talar om att coronatiden inneburit massor av tid över och på min bokhandel annonserar de ut pussel - nu när vi har tid. Jag har inte alls mer tid nu än förut. Att saker inte är som de brukar, innebär att jag får ägna mer tid åt att tänka nytt, hitta nya lösningar, lära mig ny teknik och jaga uppdrag. Jag önskar att det istället hade blivit tomt. Så där tomt så att det faktiskt bara är det egna skrivandet som kan fylla upp. Men nej, jag omarbetar mitt föreläsningsmaterial, anmäler mig till högskolekurs i retorik, har mycket mer att göra på SLU-jobbet eftersom vi är inne i en intensiv distansutbildning och boken är fortfarande oklar.
Min kropp börjar kännas som ett stall för hushållsmaskiner. I magen går centrifugen på högvarv, i huvudet är popcornmaskinen i full gång och jag tror minsann att köksfläkten är på också, för det susar i öronen. Det är då mitt kloka nätverk påtalar vikten av struktur och rutiner.
Jag, som verkligen älskar att arbeta hemifrån för att jag då kan få följa en egen rytm, inser att det är precis så det är. Även om jag till stor del kan lägga upp min jobbdag så som jag själv vill, så mår jag bra av rutiner. Inte börja snurra runt dygnet för mycket utan lägga mig i tid, så att vakna utan väckarklocka fortsätter att innebära att jag vaknar sju - och inte som de sista dagarna närmare nio. Ta en promenad före morgondoppet, så att min stela kropp kommer igång, äta frukost och logga in mig på datorn vid nio. Arbeta fram till lunch. Äta lunch utan att samtidigt jobba vid datorskärmen. Ta ett nytt jobbpass. Siesta om så behövs. Jobbpass. Och sedan logga ut vid sex. Inte vid 22, som det ofta blir nu.
För idag ser min dag mer ut så här: vakna lite för sent, kolla mail, gå och bada samt rasta hund, frukost vid datorn och jobba samtidigt, kolla sociala medier, jobba, äta lunch vid datorn, skriva lite eget, fixa SLU-uppgifter, dammsuga, gå ut med hunden, jobba SLU, jobba eget, somna vid skrivbordet... oavsett vilken dag och vecka det är. Uppe i hjärnan skickar popcornmaskinen upp det ena popcornet efter det andra och jag är där och försöker fånga alla.
Men nu har det äntligen blivit semester och i vanliga fall brukar det vara den tid då jag tillåter fritt fall och fullkomlig strukturlöshet, men nu ser jag fram emot att passa på att hitta stadga i tillvaron. Så att det blir skillnad på arbete och vila, för i strukturen kan jag hitta vilan. I vilan finns återhämtningen och först med tydliga ramar är det görligt att gå utanför dem. Eller hur?