Den blomstertid nu kommer, klipptid, examenskläder, matsäck till skolan, redovisningar, musikskolekonsert, vårsoaré på skolan, du ska inte tro det blir so-o-ommar, skor till avslutningen, projektstart på jobbet, i denna ljuva sommartid, offerter i företaget...

Det är ju inte som att det är just i år det händer mycket de här veckorna. Har man barn i skolåldern, så är det varje år. Jag kan inte föreställa mig hur alla fantastiska mammor med fler än ett barn håller ihop det. Jag har fullt upp med ett. Ett barn, två jobb och ett gäng ideella uppdrag ska jag kanske tillägga...

Kommer så väl ihåg tidigare i vintras när jag fick en förfrågan om att kunna göra något den 5 juni. Kommer så väl ihåg att det var en röst inne i mig som sa: "Nej tack, det går inte, inte på hela den veckan faktiskt. Det ser tomt ut i kalendern, jag vet. Men eftersom jag är så erfaren och har varit med förut, så vet jag också att just den veckan händer ALLT."

Den rösten blev dock effektivt nedtystad av den supereffektiva, "klart-jag-kan-optimisten" som ansåg att det var lååångt till juni och till dess hade jag förstås lärt mig att prioritera och planera.

Det spelar ju ingen roll. Det spelar ju ingen roll att jag faktiskt har börjat att lära mig säga nej med insikten att bara för att jag kan, behöver det inte innebära att jag ska. Det spelar ingen roll, eftersom jag hann säga ja så många gånger innan dess.

Dessa saker ska jag nu ro iland och det kommer jag att göra. Det är inga superstora uppgifter, bara en hel del saker som ska pusslas ihop. Den stora utmaningen är att göra det med humöret i behåll. Tioåringen ska inte få årets bästa vecka förstörd av en grinig morsa. Veckan före sommarlovet, jag kommer ihåg varenda en av dem sedan min egen skolgång. Doften av förväntan och syren, nystrukna kläder på en galge, skor som knappt hunnit gås in, sånger som repeterades inför avslutningen.

Varenda unge är värd att få känna det så. Min vuxenstress kan jag gott hålla för mig själv. Så nu går jag in i avslutningsveckan med ett leende på läpparna med blid och livlig värma till att som återfötts. Häpp!