Jag gillar att resa lätt. Brukar jag säga.

Då är det ju konstigt att jag så sällan gör det...

Det spelar egentligen ingen roll om jag ska vara borta en vecka eller två dagar, det blir ungefär samma mängd kläder som åker ner i väskan. Men det är ju betydligt lättare att packa för en utpräglad friluftshelg än som nu, en helg där vi säkert kommer att ta långa sköna promenader vid havet, kanske ta ett glas vin på stan, se en konstutställning och varför inte ta ett dopp?

Väskan är proppfull och jag tackar min lyckliga stjärna att jag åker bil och inte med allmänna kommunikationsmedel och tre byten.

När jag jobbade i hemtjänsten i Nyköping på 1980-talet träffade jag en kvinna som var en riktig globetrotter. Hon hade en vanlig liten Fjällrävenryggsäck och så var hon borta i några månader i taget. En tunn sidensjal var handduk, hon hade ett extra linne, ett extra par trosor och strumpor, en varm tröja och ett par shorts. Typ.

Det låter så tilltalande (uppenbarligen, eftersom jag fortfarande kommer ihåg det 30 år senare!) och det är den ambitionen jag har varje gång jag packar. Bara lägga ner det nödvändigaste. Men hur jag än gör, så slutar det med att jag lyfter upp väskan och - lika förvånad varje gång - konstaterar att den är blytung.

Det hör förstås ihop med "utifallatt"-en. Jag packar ner en varm tröja, "utifallatt det blir kallt och vi ändå ska sitta ute". Och joggingskor "utifallatt vi ska gå snabba morgonpromenader, trots att vi druckit massa vin på kvällen".

Många "utifallatt"-saker ligger det i väskan. Och nu, väl på plats, inser jag redan första kvällen, att det hade räckt med halva packningen. Men nu är jag i alla fall redo för alla eventualiteter. 🙂