Ett vårtecken så sant som något. Nu är dasset fejat.

Mittemot vedskjulet där veden nu staplas, lass efter lass, ligger ett av de små rum som ligger mig varmast om hjärtat. För säga vad man vill om det praktiska i en vattenklosett, men utedasset är allt något speciellt. Förra året hann getingarna flytta in före mig, men nu ska Olle motas i grind.

Gick lös med kvasten på spindelväv och skakade mattstumpen som är ett bevis på att jag inte alltid slutför det jag påbörjat. Det som skulle bli mitt livs andra hemvävda trasmatta blev blott en halvmeter innan jag flyttade och fick plocka ner väven.

Det behövs en rejälare skurning också, men i det här skicket är det i alla fall fullt funktionsdugligt. Och det är något alldeles särskilt med att få sitta på ett utedass med dörren på glänt ut mot grönska och fågelkvitter. Inser nu också att vedskjulet ligger på helt rätt plats. I alla fall enligt Charles Sale som skrivit Specialisten. En bok som har en egen historia i vår familj - mer om detta senare.

Charles Sale skriver att när man planerar var dasset ska ligga, så är det bra att ha vedförrådet i anslutning till det. Då kan man nämligen passa på att bära med sig några pinnar tillbaka till stugan. Och skulle det vara så att det är upptaget på dass, eller man möter någon och man tycker det är lite genant att man ska till dasset, så kan man helt enkelt låtsas att man skulle just till vedskjulet och så går man dit och hämtar ved i stället.

Och mitt vedskjul ligger precis mitt emot dasset. Strålande! 🙂

Boken Specialisten handlar alltså om hur det perfekta dasset ska byggas. Den boken skaffade mina föräldrar som unga och nygifta när de bodde i sin lilla stuga i Leksand. Stugan hade förstås utedass och där låg boken så att besökare kunde förgylla sin stund där med lite läsning.

En dag var mor hemma med feber. Det var vinter och kallt ute. Far hade cyklat hem på lunchen och när han skulle cykla tillbaka igen var mor ute på dasset. Far gick dit och sa hejdå till henne. Sedan lade han reflexmässigt på haspen och cyklade iväg!

När mor insåg att hon var inlåst, hade far hunnit iväg för långt och hörde henne inte hojta på honom. Kallt var det, och mor hade inte mycket mer än nattlinne på sig. Men se, då greppade mor den lilla tunna boken Specialisten och lyckades få igenom den genom dörrspringan så att haspen hakades av!

Så jodå, utan Charles Sale skulle mina föräldrars gener aldrig gått vidare till en ny generation och jag hade inte skrivit det här inlägget - än mindre sjungit in våren i kväll.

Detta är inlägg 61 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.