Mascaran sitter inte där den ska efter en riktigt lyckad kväll. Vi valde att möta en inställd konsert med humor. Bra val!

Dag 13

"Vi är som vi är. Livet ser ut som det gör. Bemötandet kan vi ta ansvar för." Så sa en kvinna jag träffade och det är så klockrent. Bemötandet kan vi ta ansvar för. På det viset hör dagens blogginlägg ihop med gårdagens - att vi får det vi ger.

I går skrev jag om att jag och mina gäster inte skulle se på teve trots mellofinal, utan i stället gå och se på showen Queenie. Jag älskar Queens musik och missar inte en chans att få ta del av alla duktiga coverartister som fortsätter att spela You're My Best Friend, Don't Stop Me Now och Bohemian Rhapsody. Det är något med deras harmonier som går rakt in i hjärtat. Nu hade jag bokat biljetter i början av december till den här showen.

Du vet, den där härliga känslan när man planerat något länge, något som ligger så långt fram i tiden, men plötsligt är dagen där. Allt är perfekt och laddad kommer man fram till konsertlokalen. Vi har lite svårt att hitta ingången, tjoar och tjimmar med andra besökare som irrar runt och letar, skrattar och skojar. Ända tills vi möter det där sällskapet som vet var ingången är och meddelar att det är inställt.

Va?! Nääää?! Ni skojar, eller hur?

Ingen skojade. Konserten var inställd på grund av akut sjukdom.

...

Men...

Väninnan plockar upp sin telefon och ringer sin engelske make: "You know the rumour about Freddie Mercury, that he's dead?
It's true."

Det handlar om hur vi hanterar situationer som vi hamnar i. Vi lyckades snabbt växla in på det leende spåret, åkte hem igen, spelade Queenmusik för fullt och dök ner i gamla fotoalbum och gemensamma minnen. Hur väl man än planerar något, så kan det alltid komma upp något som förändrar allting. När jag planerar något förutsätter jag att det blir av. Jag är inte den sortens människa som tar med mig paraplyer och galoscher bara utifall att. Börjar det spöregna fattar jag nya beslut då. Köper ett paraply eller ber att få krypa nära någon som har ett. Ofta innebär de där oförutsedda händelserna också att vi får helt oförutsedda möten. Bara från det att vi fick veta att konserten i går var inställd hann vi träffa en massa trevligt folk som vi lätt hade kunnat fortsatt att hänga med.

Tänk vad trist det hade varit om mina vänner lackat ur, börjat hänga läpp. Jag hade förmodligen känt det som att det var jag som var skyldig. Men de valde att bemöta det hela med torr humor och axelryckningar. Tack vare det blev kvällen vanvettigt trevlig i alla fall. Och jo, vi uppdaterade våra statusar ett gäng gånger på Facebook och fick därmed sällskap i mitt vardagsrum av ett antal trevliga typer till. 🙂

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100