Supporter... det ordet måste väl komma från ordet support, som betyder stöd? Det verkade publiken ha missat på gårdagens bandymatch.

På sistone har jag gått en del på bandy. Jag bor nära Lidköping där Villa BK är kungar och där typ alla går man ur huse för att se dem spela. En av dessa supporters  går ur sitt hus flera mil från Lidköping, så fort det är hemmamatch och just denna supporter har en särskild plats hos mig, så självklart ville jag följa med för att se och känna stämningen i ishallen.

När jag bodde i Uppsala och i Vänersborg var det utomhusbandy som gällde, så nog har jag stått där och gett lovikkaapplåder ett antal gånger, men får erkänna att bandy inomhus underlättar för någon som liksom jag inte är helt insatt. Och vilket jippo det är! Publiken, mestadels blåvittklädd, sjunger med i inledande Villasången, skanderar målgörarens efternamn och hojtar hejaramsor så stämbanden nästan spricker.

Så länge det går bra.

Jag har älskat de där stunderna, som en del i supporterhavet. Iklädd bandytröja och dito luva, för ska man testa något är det lika bra att gå all in. Jag har sjungit och applåderat, gissat publiksiffra och vrålat "ANDERSSON" när han gjort mål. Jag har uppskattat de allra flesta av hejarklackens upptåg - förutom de där ord i stil med "hata" ingår.

Jag fått rysningar på armarna när laget åkt in på isen till värsta kampinspirerande musiken och sprutande eldar. Och jag har lett från öra till öra när laget har hyllats efter matchen, då spelarna defilerar runt planen och tackar sin publik för stödet som svarar med stående ovationer. Jag har tänkt: "Wow! Jag förstår att det går bra för Villa med en sådan publik!"

I går var det första semifinalen och Villa mötte Bollnäs hemma i Lidköping. Rafflande spännande. Jämnt som sjutton. Och Villaiterna hejade och stod i. När Villa gjorde mål fick jublet nästan taket att lyfta. Men det var ingen självklar match, ingen promenad i parken, precis. Ibland stod det lika. Ibland låg Villa under. Och då. Då var det tyst som i graven.

Men hallå?!?!?! Är det inte vi supporters som ska stötta vårt lag, hjälpa dem med att fylla på med ny energi. Klappa igång dem, ruska om dem, få dem att se möjligheterna, känna sig som vinnare? Hejarklacken kämpade halvdant och fick mindre än klent motstånd. Jag tittade mig förvirrat omkring på mina vänner, som ryckte på axlarna och sa: "det här är typiskt oss".

Men ärligt talat, vad är det för supporters om de inte stöttar i motgång? Då är de väl mer en publik som är på plats för att roas?

När matchen slutar 4-5, vinst till gästande laget efter förlängning och sudden, åker laget som vanligt en runda på isen för att tacka sin publik. Men publiken, som vid vinst ger stående ovation, håller redan på att lämna arenan och visar bara ryggtavlorna...

Skämmigt. Tycker jag.

Detta är inlägg 9 av 100.
Varje dag i hundra dagar ska ett blogginlägg publiceras.
Initiativet kommer från Fredrik Wass som driver Bisonblogg och här kan du läsa mer om tankarna bakom just Blogg100 2017.