Ju längre vi kommer från naturen, desto svårare verkar det vara att hitta kärnan i oss själva. Det är det många som är tacksamma för. Inte minst de som tjänar pengar på att leda oss till det vi mår bättre av.

Jag fixar inte stadens stress. Mina sinnen är alldeles för öppna för kunna hantera den. Folk, dofter, ljud och alla dessa ständiga valmöjligheter strömmar in i mig som på en sexfilig motorväg och mitt system blir snabbt överhettat. Så är det och det är väldigt skönt att jag har lärt mig identifiera vad det är som gjort mig så trött när jag besökt huvudstaden eller någon annan metropol. Ja, det kan förresten räcka med att åka till den lilla grannstaden en lördag, så som många gör för att det är så kul att se folk. Hu! tänker jag och burrar in mig i gråtröjan hemma i mitt röda hus på landet.

Jag träffar många människor i mitt arbete och gillar verkligen de mötena, men jag skulle inte kunna jobba med det jag gör om jag inte fick ladda batterierna på hemmaplan. Mitt hus ligger i en grön lunga. Vart jag än ser landar min blick på något grönt; ekar, lindar, kastanjer, granar, ängar. Så här på vintern får jag titta mer bakom huset, för där står den städsegröna granskogen tät och stolt.

Håris bildas när väta tränger ut från en svampangripen gren och det är just under noll grader ute.

Det finns inget som får mig att må så bra som att ta med mig hunden ut på vår femkilometersrunda bland granar och mossa. Lyssna på kvittret av småfågelsvärmarna som hållit sig kvar, höra knastret av grus under fötterna och stanna till när gässen trumpetar och flyger över oss så tätt att vi kan höra svoschandet från deras vingar. Känna dofterna från multnade löv, blöt mossa och nyss nertaget timmer som ligger uppstaplat bredvid vägen. Förundran över naturens egna små under, såsom håris, som jag såg för första gången häromdagen.

Det har varit känt sedan tidernas begynnelse att det här är välgörande. För den som, till skillnad mot mig, tycker om att vara i naturen i organiserad form, har den ideella organisationen Friluftsfrämjandet ordnat vandringar, kurser och andra aktiviteter i naturen sedan 1892! Men det är som att det inte gills. Det är först när något blir hett, en trend från utlandet - och gärna kostar en redig slant, som vi hakar på.

För nu heter det förstås inte att man går ut i skogen längre. Nä. Nu skogsbadar vi. Det är det nya. "Alla" pratar om det. Och när något är inne, då vet vi hur det är. Då förstår man att det inte är något som vem som helst kan göra hur som helst. Nä, då behöver man en guide, någon som leder ut en i skogen och lär en hur man ska lyssna, dofta och titta. Käre tid.

Jojo, men i Japan, förstår du, där är  skogsbad, shinrin yoku, stort! Ja, det är klart det är. Det finns inte så mycket skog i Japan. Där har man trängt ihop sig i städer, knör sig in i tunnelbanor och går med munskydd för att inte få i sig så mycket avgaser. Men det blir lite löjligt när något vi alltid gjort här, blir till en stor grej för att vi tar intryck från - i det här fallet - Asien. Som att vi inte kan ta vår egen erfarenhet och kunskap på allvar. Stressterapeuter, vårdcentralsläkare, mamma och svärmor - de har i alla tider sagt: "Du ser blek och trött ut - ska du inte ta dig en promenad i solen. Du kanske kan gå ut och plocka lite svamp?"

Energipåfyllning av bästa slag

Själv gillar jag ju också att bada och älskar nyanserna i badandet, precis som jag älskar årstiderna. Att omslutas av vatten ger mig kraft - oavsett hur kallt det är. Vinterbadandet fick fart när jag bodde i Malmö och upptäckte kallbadhuset. Framför allt upptäckte jag damerna i åttioårsåldern som var där varje vecka, pigga med rosiga kinder. Jag tänkte, att så där bra vill jag också må. När jag flyttade till sjön där jag bor idag, badade jag tills det blev is. Men nu när grannen byggt en bastu vid sjön, finns det alltid en vak upphuggen, så nu behöver jag inte vänta på islossningen längre. Visst har det varit lite av en gimmick, att kunna bräcka andra med att jag badar året om. Men även om jag är en tävlingsmänniska, så är den drivkraften inte stor nog i sig. Nej, det handlar om att jag mår så otroligt bra av att bada - även i kallt vatten.

Och nu har jag verkligen fått sällskap i plurret. Det ges ut böcker, tas upp i nyhetsprogram och delas Youtubeklipp om andningsteknik. Men nu pratar vi inte om vinterbad längre, förstås. Nu säger vi kalla bad. Och eftersom det är inne är det mer okej att jag gör det också, för nu är det ju vetenskapligt bevisat att det är hälsosamt. Förut var jag bara knäpp. 😛

Jag funderar över vad jag ska starta för ny trend. Eldsskådning, kanske? Ni vet, att bara sitta och tomglo in i en brasa. Eller stugsittning? Pusseltrans? Vi skapar en trend, forskarna studerar och belägger att japp, vi mår bra av det på riktigt och sedan kan vi börja tjäna pengar på eländet. För att bara känna efter vad vi själva mår bra av, det kan ju omöjligt vara tillräckligt.

Jag ska inte raljera över det här egentligen. Det är fantastiskt att fler förstår att vi mår bra av att vara nära naturen och jag är i sanning priviligierad som bor som jag gör. Det är också ett väldigt medvetet val jag har gjort - trots att det inte alls var inne att bosätta sig på landsbygden då. Jag önskar bara att vi alla stannar upp lite, funderar över vad det är som får oss att må dåligt - och lära oss hur vi kan undvika eller hantera det. Funderar vidare över vad som får oss att må bra utan att äta, dricka eller på annat sätt inhalera något. Och jobba för att kunna göra det oftare.

Gott slut på 2019!