Kontakt
16 mars 2016

Snacka om rättrekrytering

Tänk så bra att jag tog tåget till Norrköping idag. Bästa uppladdningen, ju!

Tänk så bra att jag tog tåget till Norrköping idag. Bästa uppladdningen, ju!

Dag 16

Skit också. Parkeringen vid resecentrum har halverats på grund av något slags bygge. Tillfälligt avstängd fr o m 25 maj läser jag och hoppas innerligt att jag läser fel för att jag är stressad. Kör i full 'carrera' till nästa parkering som är precis knôkfull. Först när jag åker runt den en andra gång hittar jag en ledig plats längst in. Baxar ur min stora väska och rollupen ur skuffen och småjoggar bort mot hissen. Letar febrilt efter någonstans att betala och hittar till slut en automat. Knappar in parkeringsanvisningarna på min mobil och tar sega hissen upp, springer genom övergångstunneln, forcerar förbi ett par som står och pratar alldeles framför rulltrappan. Rullar ut på perrongen och har en minut till godo.

Det är med den här stressen i kroppen jag slår mig ner på min plats i kupén. Någonstans i min hjärna har jag tänkt mig att den här resan ska bli skönt asocial.  Jag har surfplattan med mig och ska se i kapp några tv-program, tänker jag. Det känns som ett helt rätt beslut, det ska bli så skönt att vara kvar i min egen bubbla.

Högtalarna sprakar till och tågvärden pratar:
- Mina damer och herrar, ungdomar och barn, välkomna ombord. Om ni tittar ut åt höger i tågets färdriktning så kan ni faktiskt se Kungen och Drottningen som inviger en ny byggnad här i Skövde idag...
Alla, och jag menar alla vrider på huvudena och spanar nyfiket ut genom fönstren medan tåget åker norrut.
- ... och när ni nu gått på den lätte vill jag - medan jag fortfarande har er uppmärksamhet - berätta om några nyheter i bistron!"
Medan han talar vidare om ekologiska produkter och gratis provsmakning av deras ekologiska choklad hörs skratt och prat i vagnen. Jamen, ni förstår, här har SJ gjort en klockren rekrytering: Den här killen älskar sitt jobb och han gör det så bra att vi allihop blir på bra humör.

Min bubbla har spruckit och jag förstår inte alls varför jag ville vara asocial. Den tanken måste ha kläckts när det varit tillfälligt glapp i hjärnan och jag hade glömt bort att jag enligt en tidigare pojkvän är "sjukligt utåtriktad". Denna sjuklighet gör nu naturligtvis att jag vänder mig mot kvinnan bredvid mig och frågar om hon ska till Stockholm. Vi pratar lite och sitter sedan småleende, kvar i den goda stämning tågvärden skapade och knappar på våra telefoner.

Nästa tågvärd gör entré, den här gången norrman, för att kolla våra biljetter. Han är lika trevlig han. Och det tror sjutton, det - har man trevliga kolleger är det lätt att haka på och vara lite trevlig själv. Kvinnan vänder sig till mig igen:
- Jag var bara tvungen att dela med mig av det här på Facebook. Förresten, jag känner igen din röst, jobbar du på radion?
Det är härligt att träffa någon som är lika pratglad som jag. 🙂 Vi pratade nästan hela vägen till Katrineholm där jag skulle byta tåg.

När jag stod i solen och väntade på nästa tåg, konstaterade jag än en gång att det här med kommunikation och bemötande är så fascinerande. Vi får det vi ger, det hade tågvärdarna kolll på och för mig blev det en välkommen energikick inför morgondagens uppdrag här i Norrköping.

Vi får det vi ger. I morgon ska jag ge av bara den.

image

 

 

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100

Copyright © 2022 – 2025 Ärligt Talat. All rights reserved. Hemsidan skapad av AlizonWeb AB.
cross