Det är nog klart nu, allt som kan göras klart. Kläderna hänger färdiga på galge, håret på den lilla är flätat för att bli krusigt efter önskemål och picknickkorgen är förberedd. I morgon är det Nationaldagen och även avslutningsdag i tioåringens skola.

Det är ofrånkomligt att minnas tillbaka på egna skolavslutningar med syrener, alla skolans elever som tågade till missionskyrkan i vår stadsdel, alla sommarpsalmerna och så vi i kören som sjöng:

Sommarlov, vi väntar på
Sommarlov vi snart ska få
Sommarlovet är underbart
Sommarlov vi nu önskar oss alla
Sommarlov med bad och sol
Sommarlov liksom i fjol
visst är fröken och skolan bra
men sommarlov vill vi ha

Läsa, lära, skriva,
kan ibland bli ganska trist
men när sommarlovet kommer
är det ändå nåt visst

Sommarlov, vi väntar på
Sommarlov vi snart ska få
Sommarlovet är underba
Sommarlov vi nu önskar oss alla
Sommarlov med bad och sol
Sommarlov liksom i fjol
visst är fröken och skolan bra
men sommarlov vill vi ha

Alla i skolan en längtan vi har
Längtan till sommar och soliga dar
Från Haparanda och ner till Skanör
sjunger vi nu alla skolbarn i kör

Tänk att vissa texter de bara sitter där. Den sången sjunger inte barnen i morgon. De har egna sommarvisor och gör sin egen historia. Och det är lika bra som förr, för det är deras verklighet. Avslutningen hålls i stadshotellets teatersalong, så ingen behöver bekymra sig om det där med kyrkan.

Sedan ligger ett låååångt sommarlov framför henne. En oändlig räcka av dagar med cykelturer, smultronstrån och bad. Det är inte utan att jag avundas henne, ibland vore det helt okej att vara tio igen...