Sju sekundmeter och sex plusgrader. Det är inga guldförhållanden precis... Det spelar ingen roll hur mycket hon än bligar på mig; 2013 lär bli året då jag inte kommer i sjön före maj. Tungt. Och badkossan ger mig onda ögat.

När jag bodde i Malmö i slutet av 1980-talet fick jag upp smaken för vinterbad - med bastu före. Sedan har jag ju alltid gillat att bada förstås, bara det inte är is på sjön. Fast helst över 10 grader, annars gör det så förbålt ont i huvudet. När jag flyttade hit hade jag äntligen nära till vattnet, 250 m till egna bryggan - men ingen bastu vid sjön. Jag har ändå sett till att komma tidigt i sjön (utom den där våren då jag ammade - någon måtta får det vara!). Jag brukar skylla på att jag lärde mig simma i Siljan. Den sjön är sällan varmare än 17-18 grader.

Men det som verkligen fått mig i plurret tidigt på säsongen är - återigen - tävlingsinstinkten. Jag är inte ensam om att ha sådana laster. Väninnan inrättade till och med ett vandringspris. Den ovan nämnda kossan. Först i fick kossan. Sist upp fick den också. Under några år transporterades kossan mellan Skara och Trollhättan så ofta att Jordbruksverket kunde protesterat. Sedan blev kossan av olika anledningar (varav min vilja att vinna bara vara den ena) kvar här mest hela året om.

Väninnans sambo föreslog att hon skulle kliva ner i havet några sekunder innan tolvslaget på nyårsafton och ligga kvar där tills det ringt färdigt. Då skulle jag ju inte kunna slå henne. Det är bara icke-vinterbadande sambor som kan föreslå sådana saker...

Men visst, konkurrensen var stenhård. Så fort jag kommit upp ur vattnet, kastade jag mig över telefonen. Först telefonen, sedan badrocken. Sjutton vet hur många gånger jag stått där för att få iväg vinnar-sms:et, iskall och blöt, svärandes över telefonens touchskärm som är riktigt känslig - eller okänslig, snarare - för kalla blöta fingrar. Väl medveten om att väninnan skulle bli fullständigt vansinnig över att jag hann först. Igen. Hon bävade för det där sms:et och utvecklade något som närmast kan liknas vid sms-allergi. Den började tidigare än pollensäsongen och yttrade sig som nervösa ryckningar och obehagskänsla så fort telefonen surrade till. Den kan ha triggats igång av sambon som så fort han hörde att hon fick ett sms sa: "Nu är det Anna-Karin som talar om att hon har badat". 🙂

Jag lyckades vinna över den där kossan så många gånger, att jag fick dåligt samvete. Vet inte om Ingemar Stenmark kände samma sak när han gång på gång slog sina konkurrenter, men lite av glädjen försvinner faktiskt när man bara vinner och vinner... Särskilt när man vet att konkurrenten inte har möjlighet att tävla på samma villkor. Jag menar, hur kul är det hoppa i Trollhätte kanal...

Så jag köpte en ko till. För att väninnan också skulle ha en sån där vacker en, som står och bligar på en och påminner om alla iskalla bad man tagit. Och framför allt, förstås, för att jag vet hur fullständigt omöjligt det är att titta på den där kossan utan att också tänka på väninnan.

Men... därmed har alltså tävlingsmomentet upphört, och jag konstaterar att, nej, jag kommer inte att bada i morgon heller. Så får hon bliga hur mycket hon vill, kossan min.