Nr 138
Efter loja semesterdagar i värme och ledighet är det som att det spritter av en rastlöshet omkring mig. Som om vi alla vore treåringar som varit tvungna att sitta still aningen för länge. Det börjar med att det kliar någonstans, sedan puttar man till den varandra och plötsligt är det fullt krig överallt.
Det är fullt krig överallt.
Vad jag än läser för tidning, vilken nyhetssändning jag än lyssnar till och när jag än går in på Facebook så möter mig propaganda, fakta, åsikter och tyckanden om Gaza, Ukraina, Irak, muslimer, kristna, judar, kvinnor, män, republikaner, demokrater, abortmotståndare, antifeminister, feminister, krossade glasrutor, hätska debatter, gråtande människor och jag vill bara hålla för öronen och ögonen och ropa STOPP!!!
Stopp för Guds skull! Vänta. Stanna upp. Andas.
Det är som att hela världen har fastnat i en av de där underbara attraktionerna på Liseberg, fast de inte är så underbara om de bara fortsätter och fortsätter och vi inte kan välja att gå ur dem. Och debattglädjen förbyts i hätska ordalag. Försök till förståelse bespottas som feghet, att inte våga ta ställning. Och kanske är det bara jag som känner det så här, men jag tror inte det. Det är krig i världen, religionen är ett av alla de slagträn som används och de används skoningslöst från höger och vänster, uppifrån och nerifrån och fortsätter det så här så vete sjutton om jag kommer att orka ta mig till valurnorna i september.
För vem i hela världen ska jag lita på.
Vem ska jag lita på.