När man har hundra dagar framför sig, känns det som en snudd på oöeverstiglig uppgift. Ett blogginlägg om dagen, orkar jag verkligen det?

I år är det andra gången som jag antar Fredrik Wass bloggutmaning.Även om det har varit svårt att hitta något ämne att skriva om ibland, så har det aldrig slagit mig in att jag skulle ge upp.

Från början var det otänkbart eftersom jag ger mig in i den ena utmaningen efter den andra, för att bevisa att jag klarar av det. Bevisa för vem? Ja, jag önskar att jag kunde säga att det är för att bevisa för mig själv. Men jag blir tydligen klokare för var dag som går - sic! - och inser att det väldigt ofta handlar om att få bekräftelse från andra.

Det är en spiral jag vill komma ur, för den ger mig faktiskt mest stress.

Därför är det häftigare att den här gången känna att jag inte vill sluta, eftersom jag mår så bra av att skriva regelbundet. Någon timma om dagen, det är vad mitt hjärta behöver för att sjunga. Kanske räcker det till och med med en kvart?

Den här våren har jag verkligen kunnat märka vilken effekt det regelbundna skrivandet har på mig. Att få landa en stund varje dag, reflektera över det som har hänt och skriva. Det har betytt - och betyder - mer än jag insett.

Så, med tolv inlägg kvar att skriva i den här utmaningen, vet jag att jag kommer att fortsätta. Det blir hundra till. Efter det? Ja, vem vet, kanske ytterligare hundra?