Jag är ingen tidsfascist, men jag tycker om att komma i tid. Det innebär inte att jag alltid gör det, men jag har det åtminstone som ambition. Sedan beror det också på vad det är för tid som ska passas.

Ska jag hämta någon vid tåget vill jag helst var på plats något före utsatt tid. Man känner sig lite mer välkomnad tycker jag, om någon står och väntar på en.

Har jag bestämt möte med någon på stan försöker jag också vara punktlig. Det är inte kul att stå i ett gathörn och vänta och vänta.

I jobbet är det likadant, prick är ambitionen, eftersom jag vill att mina kolleger och samarbetspartners ska veta att de kan lita på att jag levererar i tid.

Är jag bjuden hem till någon däremot, då vill jag inte komma prick, utan kanske fem, tio minuter efter utsatt tid. Eftersom jag själv uppskattar att få den extra tiden när det ska komma gäster.

I fredags när jag skulle till Göteborg hade jag avtalat med två av väninnorna att hämta upp dem i Alingsås på vägen. Dessutom skulle ett par kryckor levereras till Västra Frölunda innan vi var framme vid målet. Dagen var väl planerad, jag betade av allt på min att-göra-lista och visste när jag skulle behöva lämna stan för att klara av de olika tiderna som hade gjorts upp.

Tio minuter innan jag skulle åka fick jag ett besök, ett sånt där besök som man inser är en gåva. Ett samtal som bara måste ske och som inte kan skjutas upp. Jag såg hela tidsschemat flyga ut genom fönstret, och det kunde ha stressat mig rejält, men den här gången lyckades jag grunda mig själv, stanna upp där i nuet och fatta ett snabbt beslut inom mig: det här är viktigare, det andra får bara lösa sig.

45 minuter efter tidsschemat kan jag sätta mig i bilen. Plockar fram telefonnumren och börjar ringa:
- Hej, förlåt jag är sen.

På det första numret svarar en dotter:
- Då blir mamma glad. Hon har stressat så idag, nu hinner hon ta det lite lugnt först.

På det andra numret säger kollegan:
- Men vad bra, då hinner jag ju åka till det där Systembolaget där det är lättare att hitta parkering.

På det tredje numret säger väninnan och kvällens värdinna:
- Åh, vad bra. Det har gått i ett hela dagen, nu kan jag ta det lugnt efter duschen. Kör försiktigt, ni är välkomna när ni kommer.

Jag insåg att jag tack vare ett beslut om att stanna i nuet och låta samtalet på mitt kontor få den tid som behövdes, hade skänkt tid till flera personer. Helt plötsligt hade de fått en timma till skänks, den där 25:e timman på dygnet som vi så ofta suktar efter.

Och jag tänker, att det kanske är just så det är med tiden. Om vi hushållar med den när vi kan och använder den på rätt sätt, så räcker den mycket längre.

Det var väl en bra tanke att med sig in i en ny arbetsvecka? 🙂