Vaknar med ett järnband runt huvudet...

Dag 34
Söndag och jag vaknar halv sju. Suck. Jag skulle ju sova idag. På pin kiv och bara för att jag kan, ligger jag kvar till åtta. Ett järnband sitter runt huvudet och inte ens två muggar kaffe råder bot på det. Ljuset är obarmhärtigt, ögonen rinner och jag kisar mig fram.

När det har varit mycket är kroppen bra på att säga ifrån: dags för återhämtning. Hade velat ha den här dagen bara i en soffa. Fast egentligen vet jag att det vill jag inte alls, för jag mår sällan bättre efter en soffpotatisdag.

Tar i stället och hanterar det turkosa kaoset, ja, det som den där rackarns ögonskuggan ställde till med. Note to myself: köp aldrig turkos ögonskugga igen. Just när jag tvättat rent makeupväskan inser jag att dragkedjan på den är trasig och det är bara att slänga den. En sån dag är det, tänker jag fortfarande med järnbandet runt huvudet.

Städar undan påsken. Lägger en tvätt i maskinen. Tar kontakt med bonusdöttrarna för att höra när de kommer. Jag hinner nog inte gå någon promenad, utan kan lägga mig i soffan i alla fall. Pling! Svaret kommer, visst hinner jag gå innan de kommer. Och jo, de tar gärna en lunch här. Järnbandet runt huvudet hade föreslagit en fruktsallad... Tar fram lite lax ur frysen och konstaterar att jag faktiskt skulle hinna en lång promenad, om jag bara ids.

Inser att tvättmaskinen är tyst. Kollar displayen: "motorfel". En sån dag - i kubik, tänker jag och kisar medan jag tömmer maskinen på de halvblöta, tvättmedelsfläckiga kläderna. Tar ner den gamla badbaljan, fyller den och lägger tvätten i blöt. Är nära att ta trappan upp till sovrummet och gå i idé, men nej, än hinner jag gå en promenad. Vägrar byta om, tackar min lyckliga stjärna att jag bor på landet och kan gå ut i fleecelångkalsonger och stortröja med oborstat hår. Trycker in lurarna i öronen och börjar gå. Det tar knappt halva September med Earth, Wind & Fire, sedan har jag redan bestämt mig för att ta en längre runda. Efter tre låtar med samma band inser jag att huvudvärken är borta.

1,5 timma senare är jag hemma. Leende. Stark och ser äntligen fram emot att få lunchbesök. Kroppen är så bra på att säga till när den fått nog, men knoppen är segare på att inse vad som behövs. Knoppen är heller inte så bra på att fatta vad som gör kroppen trött. Men igår körde jag 80 mil, tur och retur till Lund där jag var på en minnesstund för en god vän. Hon gick bort i den j-a cancern, fem år efter att hennes dotter och min kamrat hade dött i cancer, 1,5 år efter att hennes man gick bort i cancer. När människor försvinner ur våra liv är det så mycket som blir annorlunda. Och varje gång jag förlorar någon ny, så ramlar alla tidigare förluster över mig. Det har varit för många nu, tycker jag, under några år. Alldeles för många. Så många, att jag börjat hantera sorgen som en rutin.

Så dumt. För rutiner går ju inte in i hjärtat. Men det gör som tur är Earth, Wind & Fire. Som plåster för själen dansade tonerna, rytmerna och orden in genom mina öron. Löste upp järnbandet runt min panna, så att jag kunde ta emot glädje igen. Och glädje blev det runt middagsbordet med barn och lax och kortspel. En söndag att känna tacksamhet över.

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100