Dag 24

Helger såsom påsk blir det extra tydligt för mig vilket bra land jag bor i. Jo, för här kan vi glatt tycka om såväl häxor som flyger till Blåkulla, samtidigt som kyrkan berättar om sitt budskap. På gymmet skojar vi högt om detta och förklarar vad Blåkulla är för våra vänner som nyss kommit från andra länder. De tittar på oss med en blandning av förskräckelse och förtjusning, medan vi pratar om vilken kvast som skulle väljas för färden till Blåkulla. Det måste ju ändå te sig ganska underligt att komma till Sverige och inse att den största kristna högtiden firas med ägg, fjädrar och påskkäringar...

Det är lätt att ta för givet, detta att kunna tala fritt - men är ju faktiskt ett privilegium som långt ifrån alla människor på jordklotet har. Jag är nog uppvuxen i en av de mest debattglada familjer. Här saknas aldrig ämnen att stöta och blöta, ljudnivån är hög, men aldrig ohyfsad. Det var här mitt politiska intresse tog fart - även om vi aldrig diskuterade partipolitik vid köksbordet. Däremot diskuterade vi olika sakfrågor.

Igår möttes vi i diskussion igen, mina bröder, svägerska och mor. Jag lovar, det är bättre och roligare än något sällskapsspel och en bra skola för de yngre, att få vara i ett diskussionsklimat där man kan ha helt olika åsikter och ändå hålla en god ton. Vi löste nog inga världsproblem i går, vi lyckades inte övertyga varandra om vem som hade rätt och det var inte heller det som var målet. Det viktiga är att kunna få lufta sina tankar och mäta dem andras. Vi bor i ett land där vi får tycka fritt och det är ett privilegium att utnyttja och vårda.

Det är något med det där hundra. Greppbart, men ändå tillräckligt mycket för att vara en utmaning. Hundra blogginlägg hundra dagar i rad. Återigen hakar jag på utmaningen som Fredrik Wass drar igång, i år för femte gången. #Blogg100