Nr 128
Att ha vänner är ett måste, om inte annat för att jag ska kunna få en hyfsat bra bild av vad jag varit med om egentligen.
Gårdagens inlägg ledde till att en av mina allra bästa barndomsvänner publicerade den här bilden på min Facebooksida. Tack Lisbeth!
Jomen, här sitter jag i en VW-buss på det ljuva 1970-talet och är vettskrämd. 🙂 På den tiden var det svart/vita Hitchcock-filmer på teve som gällde och kunde vi inte se dem, så läste vi ruskigheter och skrämde upp varandra i stället. Min kamrat berättar att vi var så rädda så vi knappt vågade rätta till gardinerna, där i bussen.
Om jag kommer ihåg det?
Nej.
Men jag kommer ihåg att vi låg i tält och lyssnade på The Long and Winding Road på en liten bärbar kasettbandspelare. Vi lyssnade om och om igen och låten blev allt svajigare i takt med att batterierna blev svagare. Det måste ha varit en annan gång, för på samma ställe var det. Kanske sov vi än i VW-bussen, än i tältet?
En annan bästis skriver att vi var på skräckfilm i stan en gång och cyklade hem i panik. Jag fick sova över, för jag vågade inte cykla hem.
Om jag kommer ihåg det?
Nej.
Jag kommer ihåg att vi satt i hennes säng och satte ny text till Björn Skifs "Det blir alltid värre framåt natten". Kommer ihåg hela texten, faktiskt. En kompis väntade på oss för vi skulle ut och gå, men vi skulle bara skriva färdigt lite till. "Dagarna och kvällarna då dricker jag/Martini, öl, Baccardi, vin och lite annat blandat/Sticker ut och tar min bil och raggar tjack/Hon hänger med runt mitt kvarter/Och sedan drar vi hemåt/Det blir mycket värre framåt natten..."
Poesi på en så hög nivå som man kan förvänta sig av ett par femtonåringar.
Så här är det nästan alltid när jag träffar mina vänner. Någon berättar något vi gjort tillsammans och ibland poppar minnet upp från någon undangömd vrå i hjärnan och ibland förblir det blankt. Jag kontrar med ett annat minne, som visar sig lika blankt för någon annan. Men tillsammans får vi en ganska bra bild av vad vi har gjort. Och en kväll tillsammans brukar jympa upp hjärnan ordentligt, så till slut kommer vi ihåg mer än vi trodde var möjligt. Kommer man inte ihåg är det ändå så vansinnigt roligt att få höra de andra berätta historierna om allt galet och kul vi gjort - det blir ju som att ha gjort det två gånger!
Men tänk om jag inte hade haft de här vännerna, då hade jag bara haft mina egna minnen och utgått från att jag kom ihåg det som fanns att komma ihåg - och att min bild var den enda sanna och riktiga.
Så tack alla fantastiska vänner för att ni finns! Jag ser fram emot att skapa nya minnen med er, som vi kan hjälpas åt att komma ihåg på hemmet.